Varför låtsas unga att de älskar sina jobb?

Jag såg hur några av de skarpaste hjärnorna i min generation arbetade 18-timmarsdagar – och sedan skröt om det på Instagram. När blev prestationsbaserad arbetsnarkomani en livsstil? 

Jag har aldrig börjat min arbetsvecka – varken i kön till morgonkaffet, i en proppfull tunnelbanevagn eller när jag går igenom min inkorg – med att pausa, titta upp i himlen och viska TackGudattdetärmåndag. 

Tydligen gör det mig till en generationsförrädare. Det lärde jag mig under en rad besök på Weworks kontorshotell i New York, där prydnadskuddar berättar för de upptagna hyresgästerna att de ska ”göra vad de älskar”. Neonskyltar begär att de ska ”jobba hårdare” och väggmålningar sprider budskapet om TGIM (Thank God it’s Monday). 

Till och med gurkorna i Weworks vattenkylare har en agenda. ”Sluta inte när du är trött…” karvade någon nyligen in i grönsakerna: ”…sluta när du är klar”. 

Välkommen till ”hustle”-kulturen, som innebär hårt slit för karriären. I den är man besatt av att sträva vidare, outtröttligt positiv och helt humorbefriad. När man upptäckt den, är den omöjlig att fly ifrån. ”Rise and grind” (Upp och jobba) är både temat för en Nike-kampanj och titeln på en bok av en av jurymedlemmarna i tv-programmet ”Shark tank”. Nya mediestartups som ”The hustle”, som ger ut ett populärt företagsnyhetsbrev och anordnar konferenser, och One37pm, en contentbyrå som skapats av en av ”hustle”-kulturens skyddshelgon, Gary Vaynerchuk, glorifierar ambition, inte som ett sätt att nå ett mål – utan som en livsstil. 

”I dag är entreprenörskap mer än karriären”, står det på One37pm:s hemsida: 

”Det är ambition, ’grit’ och hårt arbete. Att se ett liveuppträdande lyfter din kreativitet… att träna sig svettig skickar ut dina endorfiner… att lyssna på en visionär expanderar ditt tankesätt.” 

Ur det perspektivet slutar man aldrig att arbeta hårt – man går aldrig utanför ett slags arbetsförlopp där det främsta syftet med att träna eller gå på konsert är att få inspiration som hjälper till i ens arbete. 

Ryan Harwood, chef för One37pm:s moderföretag, berättar för mig att sajtens innehåll riktas till en yngre generation som vill följa sina drömmar. 

– De vill veta hur de kan äga varje ögonblick, säger han. 

”Att äga varje ögonblick” är ett smart sätt att döpa om ”att överleva ekorrhjulet”. I den nya ”hustle”-kulturen är det inte nog att stå ut med eller bara tycka om sitt jobb. Arbetarna ska älska det de gör, och marknadsföra den kärleken på sociala medier, så att deras identitet smälter samman med arbetsgivarens. Varför skulle LinkedIn annars bygga sin egen version av Snapchat stories? 

Det är glamoröst slit, och det har blivit mainstream. Tydligaste tecknet är att Wework, som investerare nyligen värderade till 47 miljarder dollar, är på väg att bli kontorskulturens Starbucks. De har exporterat sitt varumärke av prestationsbaserad arbetsnarkomani till 27 länder, med 400.000 hyresgäster, inklusive arbetare från 30 procent av världens 500 största företag. I januari offentliggjorde Weworks grundare, Adam Neumann, att hans startup skulle byta namn till ”The we co” för att återspegla att företaget nu expanderar sin verksamhet till även boende och utbildning. För att beskriva förändringen skrev Weworks moderbolag Fast Company:

”I stället för att bara hyra ett skrivbord siktar företaget på att integrera alla aspekter av människors liv, i både fysiska och digitala världar”. Man föreställer sig att idealkunden är någon som är så betagen av estetiken i Wework-kontoret, med gurkbudskap och allt, att hon sover i en ”Welive”-lägenhet, tränar på ett ”Rise by we”-gym och skickar sina barn till en ”Wegrow”-skola. 

Ur det perspektivet känns ”Office space”, lovsången till Generation X:s slackers som kom ut för 20 år sedan, som science fiction från en verklighet långt bort. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att dagens arbetsmyra skulle erkänna, som huvudkaraktären Peter Gibbons gör:

”Det är inte att jag är lat. Det är bara att jag inte bryr mig.” Likgiltighet på arbetsplatsen har helt enkelt inte en socialt accepterad hashtagg. 

”Det är bistert och exploaterande”

Det är inte svårt att se arbetskulturen som ett bedrägeri. Att förmå en generation av arbetskraft att arbeta hårt är bekvämt för de som är i toppen. 

Majoriteten av de människor som slår på trumman för arbetsmanin är inte de som faktiskt gör jobbet. Det säger David Heinemeier Hansson, medgrundare till mjukvaruföretag Basecamp.

– Det är chefer, finansiärer och ägare. 

Vi talades vid i oktober, när han marknadsförde sin nya bok ”It doesn’t have to be crazy at work”, om att skapa en hälsosam företagskultur. 

Heinemar Hansson sade att trots att studier visar att långa arbetsdagar inte gynnar varken produktiviteten eller kreativiteten lever myten om överarbete kvar, eftersom den rättfärdigar den extrema rikedom som skapas för den lilla eliten inom techvärlden. 

– Det är bistert och exploaterande, sade han. 

Elon Musk, som kommer att få nära 50 miljarder dollar i aktiekompensation från sitt företag Tesla, håller en viss prestationsnivå. Han är ett perfekt exempel på någon som hyllar att andra arbetar hårt – när det egentligen framför allt gynnar honom. Han twittrade i november att det finns enklare arbetsplatser än Tesla, ”men ingen förändrade världen på 40 timmar i veckan”. Det faktiska antalet timmar ”varierar beroende på person” fortsatte han, men är ”runt 80 timmar i medel, och ibland upp till 100. Smärtgränsen ökar exponentiellt efter 80”. 

Musk, som har över 24 miljoner Twitterföljare, uppmärksammade också att om man älskar det man gör ”känns det (oftast) inte som jobb”. Till och med han behövde mjuka upp lögnen om ”TGIM” med en parentes. 

För de som tillber evigt arbete är det förenat med skuldkänslor att tillbringa tid med något som inte är jobbrelaterat. Jonathan Crawford, en entreprenör baserad i San Francisco, berättar för mig att han offrade sina relationer och lade på sig mer än 20 kilo medan han arbetade för Storenvy, hans e-handelsstartup. Om han socialiserade var det på ett nätverksevenemang. Om han läste var det böcker om företagande. Han gjorde nästan aldrig någonting som inte gav direkt avkastning för hans företag. Crawford bytte livsstil när han insåg att hans liv fick honom att känna sig eländig. Som entreprenör hos investeringsfirman ”500 Startups” säger han nu till sina kolleger att de bör hitta icke-jobbrelaterade aktiviteter, som att läsa skönlitteratur, titta på film eller spela spel.  Detta låter på något sätt som ett radikalt råd. 

– Det är märkligt ögonöppnande för dem, eftersom de inte insett att de ser sig själva som resurser att förbruka, säger Crawford. 

År 2019 är det lätt att bli beroende av tempot och stressen i arbetet. Bernie Klinder, en konsult vid ett stort teknikföretag, säger att han försökt begränsa sig till fem 11-timmarsdagar per vecka, vilket ger en extra dags produktivitet. 

”Om dina kolleger är tävlingsinriktade framstår du som en slacker om du arbetar en ‘normal arbetsvecka’,” skriver han i ett e-mejl. 

Om dina kolleger är tävlingsinriktade framstår du som en slacker om du arbetar en ”normal arbetsvecka”.

Han är ändå realistisk om sin plats i ekorrhjulet. 

– Jag försöker komma ihåg att om jag dör i morgon kommer alla mina arbetsplatsutmärkelser hamna i soporna nästa dag, och mitt jobb kommer att annonseras ut innan min dödsannons. 

Längtan efter måndagsmöten 

Den logiska slutpunkten av överdrivet arbete är utbrändhet. Det var ämnet i en viral essä av BuzzFeeds kulturkritiker Anne Helen Petersen, som på ett tänkvärt sätt adresserade en av orimligheterna i de ungas arbetsmani. Nämligen: Om millenniegenerationen anses vara lat och bortskämd, hur kan den då också vara besatt av att vara bäst på jobbet? 

Millenniegenerationen, menar Petersen, är bara desperat i sin strävan efter att leva upp till sina höga förväntningar. En hel generation studenter har uppfostrats till att tro att bra betyg och överdrivna prestationer vid fritidsaktiviteter kommer att löna sig genom utvecklande jobb som uppfyller deras passioner. 

I stället hamnade de i osäkra, meningslösa arbeten under ett berg av studieskulder. Och därför är det faktum att de framställer sig själva som att de älskar att jobba och längtar efter måndagsmorgnarna, förståeligt om man ser det som en slags försvarsmekanism. 

De flesta arbeten, även de flesta bra arbeten, är fulla av meningslöst slit. De flesta företag sviker oss på något sätt. Och flera år efter att HBO-satiren ”Silicon Valley” gjorde en återkommande poäng av det uttryckslösa mottot ”att göra världen till en bättre plats” uppmuntrar många företag fortfarande hårt arbete med hjälp av högtravande budskap. 

Till exempel säger Spotify, ett företag som låter dig lyssna på musik, att deras mål är att ”låsa upp potentialen i den mänskliga kreativiteten”. Dropbox, som låter dig ladda upp filer och annat, säger att deras mål är att ”frigöra världens kreativa energi genom att designa ett mer upplyst arbetssätt”. David Spencer, professor i ekonomi vid Leeds-universitetets handelshögskola, säger att den typen av skenhelighet från företag, ekonomer och politiker kan härledas till merkantilismen i 1500-talets Europa. 

– Det har varit en pågående kamp från arbetsgivare att  upphöja arbete på sätt som distraherar från de oattraktiva sidorna, säger han. 

Men sådan propaganda kan också ge bakslag. I 1600-talets England sågs arbete som ett botemedel mot diverse laster, men den olönsamma sanningen drev bara arbetarna till att dricka mer. 

Internetföretagen kan ha felkalkylerat när de uppmuntrar anställda att likställa arbetet med deras inneboende värde som människor. Efter att under lång tid haft ett högt anseende har techindustrin upplevt ett hårt och snabbt bakslag i allt från frågan om ett monopolistiskt beteende till att de skulle sprida desinformation och frammana rasistiskt våld. Och anställda har upptäckt hur mycket makt de har. I november deltog 20.000 Google-anställda i en strejk för att protestera mot hur företaget hanterat sexuella trakasserier. Andra Google-anställda drev igenom att ett AI-kontrakt med Pentagon, som skulle göra militära drönare dödligare, bröts. 

Heinemeier Hansson menar att anställdas protester är ett bevis på att millienniegenerationens arbetare i slutändan kommer att göra revolt mot en kultur som premierar överarbete. 

– Människor kommer inte tolerera det här, och de kommer inte att köpa propagandan om att evig lycka innebär att man ser över sina egna toalettpauser, säger han. 

Han refererar till en intervju med Marissa Mayer, tidigare chef för Yahoo, från 2016 där hon sade att det är möjligt att arbeta 130 timmar i veckan ”om man är strategisk kring när man sover, när man duschar och hur ofta man går på toaletten”. 

I slutändan måste arbetarna bestämma om de beundrar eller avfärdar denna nivå av hängivenhet. Mayers kommentarer blev vitt spridda på sociala medier när intervjun publicerades, men sedan dess har användare av internetforumet Quora hängivet delat med sig av sina egna strategier för att härma hennes schema. På samma sätt har Musks twitterinlägg om ”smärtgräns” fått mycket kritik, men också många hyllningar och förfrågningar från människor som vill ha jobb. 

Den bistra verkligheten 2019 är att det inte anses pinsamt att be miljardärer om jobb via Twitter. Det är snarare ett fullt acceptabelt sätt att gå tillväga. Ur ett perspektiv måste man beundra de hårt arbetande som ser ett dystert system och förstår att för att nå framgång behöver man helt skamlöst bli en del av systemet.

Om vi är dömda att streta på tills vi dör kan vi lika gärna låtsas att vi gillar det. Även på måndagar. 

Denna artikel publicerades först i New York Times , en tidning som DN samarbetar med. 

Översättning till svenska: Evelyn Jones 

Källa: DN.se, 31 januari 2019
Länk

Comments are closed.