Stresslarm: Nio av tio chefer jobbar på semestern

Posted in Aktuellt, Allmänt, Leadership / Ledarskap on June 25th, 2019 by admin

En nyligen genomförd studie visar att chefer tycks ha synnerligen svårt att koppla bort arbetet på sin lediga tid. 92 procent av cheferna uppger att de arbetar på semestern och åtta av tio kan inte låta bli att vara uppkopplade på sin lediga tid.

Siffrorna kommer från en undersökning bland drygt 1.700 ledare som branschorganisationen Ledarna inom privat tjänstesektor (LPT) har gjort. 46 procent av de svarande är kvinnor och 54 procent är män, och de företräder ett brett urval av branscher med en viss övervikt på IT-sektorn, uppger LPT i ett pressmeddelande.

Av studien framgår att en majoritet av svenska chefer jobbar oftare efter arbetstid i dag än vad det man gjorde förr. 98 procent av cheferna jobbar över och nästan hälften av cheferna jobbar över flera dagar i veckan. 

Bara 27 procent känner sig helt lediga efter arbetstid och en majoritet av de tillfrågade jobbar minst ett par gånger i veckan på ledig tid. 92 procent jobbar någon gång på semestern, medan 60 procent uppger att de gör det minst någon gång per vecka.

Den oklara gränsdragningen mellan arbetstid och fritid riskerar att leda till ohälsa. Även chefer måste få chans till återhämtning, säger Magdalena Stadin, doktorand i hälsa- och vårdvetenskap, som forskar om digital stress i arbetslivet.

”Den som inte får distans till jobbet och möjlighet till vila och återhämtning kan i längden lätt drabbas av utmattningssymptom som exempelvis sömn- och koncentrationssvårigheter, vilket i sin tur ökar risken för sjukskrivning på sikt”, säger hon. 

Stressen av att ständigt vara uppkopplad på mejl och sociala medier ser ut som ett växande problem. 82 procent kan inte låta bli att vara uppkopplade på ledig tid och 95 procent scannar mejlkorgen när de egentligen ska vara lediga. Var fjärde chef uppger att de förväntas ha koll på mejlen även utanför arbetstid. 

”Digitala verktyg ska vara en tillgång och möjlighet men de gör oss också mer tillgängliga. Det gör att allt fler chefer har svårt att släppa arbetet vilket i sin tur bidrar till en ökad stress och andra problem. I dagens samhälle finns det en märklig förväntning på omedelbar bekräftelse, lite som att chefer är 112:s motsvarighet och alltid ska rycka ut. Alla till mans bör kanske fundera över vilka förväntningar man har och ska ha. Våra chefer ska hålla länge”, säger LPT:s ordförande Lorri Mortensen Mates i en kommentar.

Nästan samtliga chefer upplever att de är stressade, visar LPT:s undersökning. Var tredje chef stress flera gånger dagligen. Det som stressar cheferna mest är en hög arbetsbelastning på grund av ledningens krav och att försöka få ihop livspusslet.


Källa: DI.se, 25 juni 2019
Länk

Want a better decision? Plan a better meeting

Posted in Allmänt, Leadership / Ledarskap on June 18th, 2019 by admin

Effective meetings produce better business decisions. Yet too many decision meetings are doomed from the get-go. You can do better.

Decisions are the lifeblood of organizations, and meetings are where important business decisions often happen. Yet many executives are nonplussed—at best—when describing their own experience of meetings. Some business leaders we know wonder openly how they can dedicate so much time (commonly six to seven hours a day and often more) to an activity that feels so unproductive. “I spend nearly all of my time in meetings,” admitted one top-team member to us recently, “and I don’t get to sit down to think on my own until after 6:00 p.m.”

“I spend nearly all of my time in meetings,” admitted one top-team member to us recently, “and I don’t get to sit down to think on my own until after 6:00 p.m.”

Many leaders will empathize. In a recent McKinsey survey, 61 percent of executives said that at least half the time they spent making decisions, much of it surely spent in meetings, was ineffective. And just 37 percent of respondents said their organizations’ decisions were both high-quality and timely.

How can senior managers get better, faster business decisions from the meetings they attend or lead? Certainly, getting steeped in best practices is wise, as there is a wealth of good thinking available on the topic of decision making (see sidebar, “Read me: Quick-hit recommendations for decision makers”). In the meantime, we recommend looking closer to home, namely at the preparation that should happen (but perhaps doesn’t) before your own meetings. SidebarTry this exercise: take out your phone, open your calendar, and review today’s remaining meetings against the three questions below to see if you can spot any of the interrelated “fatal flaws” that most commonly sabotage meeting effectiveness. Besides improving the quality and speed of your team’s decisions and helping you make better use of your time, we hope the exercise helps you shed light on the underlying organizational dynamics and mind-sets that may be seeding dysfunction in the first place.

Question 1

Should we even be meeting at all?

Removing superfluous meetings is perhaps the single biggest gift to an executive’s productivity. Start by examining your recurring meetings, as these are a fertile place for otherwise useful and timely decision topics to mutate in unproductive ways.

Consider the case of the healthcare company that held a recurring “growth committee” meeting that in principle should have been making decisions about strategic partnerships, M&A, and new lines of business but in practice rarely did. Meanwhile, the company’s executive committee (which included several of the growth-committee members, along with the CEO) also met routinely to cover the same ground—and was making the decisions.

Why the disconnect? Left unexamined, the growth-committee meeting had evolved over several years into a discussion forum and holding pen for topics to be decided by the executive committee. Moreover, the range of subjects the growth committee covered had widened considerably beyond its original remit. The meeting was, in effect, not only redundant but also confusing to managers further down in the organization about what decisions were being made and where.

Poor clarity around decision rights encouraged wide-ranging discussions but not decisions, and over time this behavior became a habit in meetings—a habit that exacerbated a general lack of accountability among some executives.

While the company went on to remedy the situation and successfully streamline where decisions about growth priorities were made, the issues the CEO and top team had to confront went well beyond eliminating redundant meetings. For example, poor clarity around decision rights encouraged wide-ranging discussions but not decisions, and over time this behavior became a habit in meetings—a habit that exacerbated a general lack of accountability among some executives. Moreover, the team lacked the psychological safety to take interpersonal risks and thus feared making the “wrong” decision. Together, these intertwined factors encouraged leaders to escalate decisions up the chain of command, as the growth committee had done. Had the CEO attacked the symptoms by only announcing fixes from on high (say, blanket restrictions on the number of meetings allowed, or introducing meeting-free blackout days—both actions we have seen frustrated leaders take), the problems would have continued.

This is not to say that time management isn’t part of the solution. It is, and if ingrained habits or cultural expectations encourage meetings as your company’s default mode, then soul searching is in order. If you are one of those leaders who reflexively accepts meeting invitations as they appear in your calendar, then you should hit pause. Your goal should be to treat your leadership capacity—a finite resource—as seriously as your company treats financial capital (an equally finite one).

When recurring meetings are needed, check with the other decision makers to ensure the frequency is right (can weekly become monthly?). Look also to see if the decision might be best made by an individual. Remember: Delegating a decision to someone doesn’t mean that the person can’t still consult others for guidance. It just probably doesn’t require an entire committee to do so.

Finally, it’s tough to spot problems when no one is looking. At the healthcare company, like at many organizations, it wasn’t anyone’s responsibility to ensure that senior-management meetings had clear, non-overlapping purposes. A chief of staff can be invaluable here, as we will see next.

Question 2

What is this meeting for anyway?

At a broad level, we naturally associate the meetings we lead with the topics they cover (think “branch network review” or “China strategy”). But how often do we go further and clarify whether the meeting is meant to share information, discuss it, or decide something? It may seem rudimentary, but we can all recall meetings (and large-group meetings in particular) where the lines between sharing, discussing, and deciding were blurred or absent—or where the very purpose of the meeting is unclear, as was true of the healthcare company’s growth committee and its ever-expanding list of discussion topics. In such situations, meetings may begin to seem frustrating and even futile.

This was the dynamic that product-development leaders were struggling with at an advanced industrial company. The team attended a monthly meeting where they were meant to make decisions about whether to advance or kill products in the middle stages of development (the company had similar meetings for early- and late-stage products). But instead, the meetings involved hours of discussion and few decisions.

Your goal: treat your leadership capacity as seriously as your company treats financial capital.

In part, this was because of the complexity of the topic; the success of the products in question wasn’t a foregone conclusion, but the products were all far enough along to show real promise. Any decisions would therefore be difficult to make. Another challenge was that each product had a group of backers at the meeting who didn’t want to see their work torpedoed. The mix of interests and motivations in the room, combined with the lack of organization and role clarity (a factor we will explore next) spelled trouble. The result was a freewheeling mix of provocative, meandering, inconclusive discussions. At times, important questions would get raised that couldn’t be answered, in part because participants didn’t have the information they needed beforehand. In one meeting, for example, the team didn’t know the status of a major customer’s own product-development efforts. This was vital because the customer’s products would rely on the ones being developed by the industrial company. In other cases, meeting attendees were expected to review the relevant material as the meeting took place around them.

To tackle the problems, the company tapped a leader to serve in a chief-of-staff capacity for the effort. This colleague coordinated the materials before the meeting, ensured that they were distributed in advance, and along the way verified that the proper staff work had been done in the first place. This minimized the “informational” aspects of the meetings themselves, saving time while in fact better preparing the participants with the information they needed.

This colleague also helped run the meetings differently—for instance, by keeping the lines clear between discussion and debate sessions, and the actual decision making itself (following the principles outlined in the exhibit). This allowed for richer, more thorough conversations about the products and debates around the trade-offs involved, and ultimately led to better decisions. After the meetings, the chief of staff ensured the appropriate follow-up took place and that the various committees stayed closely coordinated with one another. Finally, the company trained additional executives in these skills so that the role could be reproduced and the benefits scaled

A final note. Just because a decision is made doesn’t mean people are committed to it. As the industrial company’s example suggests, people bring their own motivations to meetings, and we’ve seen plenty of cases where a “yes” in the meeting turns into a “maybe” in the following days and weeks. Part of the solution for this is to make sure the next steps are clear, including the nitty-gritty details of execution. After all, a decision only matters if it can be implemented. The broader challenge, of course, is making sure that everyone feels a stake in the outcome. Getting there involves institutionalizing the principle of “disagree and commit,” articulated by Jeff Bezos in his 2017 letter to Amazon shareholders.

Question 3

What is everyone’s role?

Just as it’s crucial for meetings to have a clear purpose and for attendees to know whether they’re meant to be debating or deciding, it is equally important to know who makes the call. Indeed, even if it’s clear who the decider is—and even if it’s you—it’s a mistake to meet without fully considering the roles of the other participants and how they are meant to influence the outcome. This was part of the challenge faced by the industrial company’s product-development team: where the backers of a given product sought to informally veto any moves that would kill or delay it, even though they had no explicit authority to do so.

Poor role clarity can kill productivity and cause frustration when decisions involve complicated business activities that cut across organizational boundaries. At a global pharmaceutical company, for example, a pricing decision for a new product became a political, energy-sapping affair because several leaders believed they each had decision-making authority in overlapping parts of the pricing process. Further confusing matters, the ultimate pricing decision was made by a committee where no single member had clear authority to decide.

Blurry accountability can also have immediate repercussions in an era where speed and agility are a competitive advantage. For example, a major business unit of an industrial company missed out on a high-priority acquisition because the head of the unit thought the CEO and executive team needed to approve all acquisitions. The CEO, meanwhile, thought the business head could make the call. Before the mix-up was sorted out, just 48 hours later, a rival had stolen the deal.

To get a handle on meeting roles and responsibilities, we are fans of using a simple yet comprehensive “cheat sheet” of responsibilities. Our list goes by the acronym DARE, and while you may prefer different nomenclature in your company, make sure you can identify the essence of these four roles when you hold your next decision meeting. (Note that your chief of staff could also come from any of these roles and serve in two capacities.)

  • Decision maker(s) are the only ones with a vote and the ones with responsibility to decide as they see fit; if they get stuck, they should jointly align on how to escalate the decision or otherwise get the process unstuck, even if this means agreeing to “disagree and commit.”
  • Advisers give input and shape the decision. They have an outsize voice in setting the context of the decision and a big stake in its outcome—for example, the decision might affect their profit-and-loss statement. But they don’t have a vote on the decision.
  • Recommenders conduct the analyses, explore the alternatives, illuminate the pros and cons, and ultimately recommend a course of action to the advisers and decision makers. They see the day-to-day implications of the decision, but they also have no vote. In general, the more recommenders the better in the process—but not in the decision meeting itself, as noted in the exhibit.
  • Execution partners don’t give input so much as get deeply involved in implementing the decision, and therefore they must be informed. For speed and clarity, you will need the right ones in the room when the decision is made so they can ask clarifying questions and spot flaws that might hinder implementation. Notably, the number of execution partners doesn’t necessarily depend on the importance of the decision. An M&A decision, for example, might have just two execution partners: the CFO and a business-unit head.

These stakeholders are all critically important, and they should hear so from you—even as you take away their decision rights, votes, veto power, and escalation authority, as appropriate. Remember, just because they don’t have a vote doesn’t mean they don’t have a voice. Good decisions are the culmination of a thoughtful process. Clarified roles will help that process be thorough—and speedy.

One role you never want represented? T, for tourists. Many of your colleagues will want to be in the loop and will even need to be involved downstream eventually—but if they have no role in the decision-making process, they shouldn’t be in today’s meeting. Get disciplined, keep them out, and find other ways, such as memos or town halls, to communicate decisions to relevant stakeholders.

Many of your colleagues will want to be in the loop and will even need to be involved downstream eventually—but if they have no role in the decision-making process, they shouldn’t be in today’s meeting.

Be mindful, however, that tourists come for a reason, and having a lot of them is often a sign of deeper problems. It’s human nature, after all, to want to know what’s going on. If you aren’t giving them a clear sense of how their roles fit into the decisions being made, you can expect grumbling—and it will be deserved. To prevent it, make it a point to communicate more than just the outcome of a meeting, but also what it means for specific roles. In large organizations, enlist other leaders, including your direct reports, to help you.

The best organizations use multiple channels and vehicles to share and reinforce information about important decisions, policies, and so on. The worst companies tend to leave it to serendipity—and to chance.

Finally, there could be plenty of situations where a “guest” seems a perfectly reasonable idea—say you want to give an up-and-coming direct report a chance for some C-suite exposure. If they are truly contributing to one of the roles we’ve outlined, go for it. More likely, you risk falling into one or more of the traps described in this article. If what you want is exposure for your colleague, suggest that the CEO invite them to lunch instead.

Source: McKinsey.com
Link

De skrattar åt oss – Sverige är chockerande naivt

Posted in Aktuellt, Allmänt, Thailand / Asia on June 17th, 2019 by admin

Det florerar ett skämt bland kinesiska affärsmän som jag nyligen hörde under en middag här i Hongkong. 

”Europa är fantastiskt för shopping. Min fru åker dit för att köpa Louis Vuitton-väskor. Jag åker dit för att köpa teknikbolag.”

Asiaterna runt bordet skrattade gott medan jag och några andra européer skruvade obekvämt på oss.

Under det senaste årtiondet har hundratals europeiska företag tagits över av kinesiska ägare, inklusive fyra flygplatser, sex hamnar, vindkraftparker i minst nio länder och över ett dussin fotbollslag. Från att tidigare ha fokuserat på uppköp av råmaterial och energibolag är siktet i dag inställt på förvärv som ska göra landet till en högteknologisk och geopolitisk supermakt.

Sverige var förra året västvärldens tredje största destination för utgående kinesiska direktinvesteringar. Våra bolag anses ha hög teknisk kompetens med värdefulla patent. En annan fördel för kineserna är att Sverige – till skillnad från exempelvis USA och Tyskland – har garden nere vid knäna gällande uppköp. Det är som att det står en skylt skriven med kinesiska tecken på Arlanda ”Företag till salu!”

Bilbolagen Volvo Cars och Saab. Kameramärket Hasselblad. SF Bio. Klädkedjan JC. Strand Hotel i Stockholm. Alla dessa är i dag kinesiska. Även musiktjänsten Spotify, klädföretaget Acne, livsmedelsföretaget Oatly, Volvo Lastvagnar och biltillverkaren Koenigsegg har kinesiska storinvesterare.

Kinesiska Tencent äger innehav i spelutvecklarna Fatshark, Paradox och Sharkmob. När du läser Computer Sweden eller PC för Alla är det kineser som håller i trådarna. Massa- och pappersbruket Nordic Paper. Arlanda Express. Miljöteknikbolagen Purac, Opcon och Josab. Vindkraftparken North Pole i Piteå. Alla är helt eller delvis ägda av kinesiska bolag.

Kina har till och med lyckts lägga vantarna på tre av Sveriges mest avancerade halvledarbolag, varav två såldes av svenska staten.

Under kinesiskt styre har många av ovan nämnda företag utvecklats starkt. Vissa hade troligen inte överlevt utan kapitalstarka kinesiska ägare, där kanske Volvo Cars är bästa exemplet. Hasselblad har fått kraftfulla ägare i DJI, världens största tillverkare av drönare. Oatlys havremjölk finns på så gott som vartenda kafé i Shanghai, uppbackat av statsägda China Resources.

Men frågan är hur lättvindigt svenska företag och tillgångar ska slumpas ut. Hur man än ser på Kina, med alla kommersiella möjligheter och finansiella frestelser, så är det i slutändan en brutal diktatur. Partiet står ovan lagen. Alla företag i Kina lyder i slutändan under regimens direktiv och all teknologi ska vid behov kunna utnyttjas militärt, enligt partiets stadgar. Vill vi verkligen bidra till det?

Det är heller ingen hemlighet att Kina bedriver hårda och ofta framgångsrika politiska påtryckningar på länders regeringar via infrastruktur- och företagsintressen. Vill vi verkligen komma i den beroendeställningen?

Jag är för öppenhet och emot omotiverad protektionism. Men att Sverige inte granskar kinesiska investeringar eller har en fungerande strategi för hur man ska förhålla sig till denna stormakt är chockerande. Mig veterligen finns inga förteckningar eller sammanställningar över svenska tillgångar som kontrolleras av Kina – eller andra totalitära nationer.

Frågan är om det bottnat i nonchalans eller naivitet. Troligen både och.

Problematiken påminner mig om när jag härom veckan höll ett föredrag i Spanien om kinesiska teknikföretag och hur inflytelserika de börjat bli globalt. Efteråt kom en nordeuropeisk investerare fram till mig och sa högfärdigt: 

”Kina är så långt borta, de kommer aldrig påverka oss här i Europa.”

Jag trodde han skojade. Men så insåg jag till min förskräckelse att han faktiskt menade allvar. Mina asiatiska middagsvänner hade nog ändå skrattat gott om de hört honom.

Källa: DI.se, 17 juni 2018
Länk

Kopiera sporteliten: Fem framgångsprinciper bakom vinnarteam

Posted in Executive Team / Ledningsgruppsarbete, Leadership / Ledarskap on June 3rd, 2019 by admin

Den som vill skapa ett framgångsteam gör klokt i att inspireras av eliten inom idrotten. Här är ingredienserna för att knåda fram ett vinnarlag – oavsett sport eller näringslivsgren.  Framgångsrika idrottsklubbar har en lagprestanda som många företag trånar efter. I sin nya bok ”Vinnande ledarskap” identifierar forskarkollegorna Margareta Oudhuis och Stefan Tengblad de principer som ligger bakom medaljerna. 

1. Rätt miljö 
Klubbar som når långt har bland annat en publikdragande arena, toppmoderna träningsanläggningar och viktig kringexpertis som fysioterapeuter, idrottsläkare, dietister och sjukgymnaster. Det vill säga allt som krävs för att maximera spelarnas förutsättningar.  

”Miljön ska underlätta för idrottarna att fokusera på kärnverksamheten och de sportsliga prestationerna. Motsvarande tänkesätt kan man utgå från när man utformar arbetsplatser”, säger Margareta Oudhuis, professor i arbetsvetenskap vid Högskolan i Borås. 

2. Skickligt lagbygge
Balans mellan individ och kollektiv är grundläggande i topplagen. Å ena sidan ska varje spelare tänja sin egen roll och maxförmåga. Å andra sidan måste det finnas en kollektiv ansvarskultur, där alla gemensamt jobbar för att laget ska vinna. 

Var och en måste också känna sig uppskattad och bekräftad, konstaterar Margareta Oudhuis och tar före detta förbundskaptenen för landslaget i ishockey, Conny Evensson, som exempel. 

”När han klev in i omklädningsrummet efter en match gick han inte fram till stjärnan i laget som ändå blev omklappad av alla, utan till den spelare som ingen ser. Det gjorde han medvetet för att lyfta dem som inte får lika stor uppmärksamhet.”

3. Robust spelfilosofi
Spelfilosofin är lagets ryggrad som klargör hur målet ska nås. Den är också en form av värderingsmässig ledstång att hålla sig i. 

”När spelfilosofin sitter i ryggmärgen frigörs energi till kreativitet. Framgångsrika lag lyckas också ständigt förbättra den”, säger Margareta Oudhuis. 

Om lagets filosofi och värderingar inte respekteras ska tränaren markera, säger hon vidare. En uppmärksammad händelse var när Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg och Christian ”Chippen” Wilhelmsson trotsade lagets riktlinjer och gick ut på krogen. Krogbesöket ledde till att de skickades hem från landslagssamlingen i Göteborg 2006. 

”Det fungerar inte om lagets värderingar bara gäller vissa spelare. Alla – även stjärnorna – måste respektera dem. En spelare berättade att laget fick ett större förtroende för förbundskaptenen Lars Lagerbäck efter beslutet.”

4. Orubblig vinnaranda
För att ta sig till medaljerna gäller det att ha en välkomnande och öppen miljö i laget. Nya, skickliga spelare ska inte ses som ett hot, säger Margareta Oudhuis. 

”Kommer det in en riktig bra spelare ska laget tänka, ‘vad kul nu blir vi ännu bättre’. Om det uppstår osund konkurrens är det nödvändigt att stävja den. Det gäller även inom arbetslivet.”

Den tidigare tränaren för herrlandslaget i handboll, Bengt ”Bengan” Johansson, var en mästare på att mejsla fram rätt laganda bland spelarna, konstaterar hon. 

”Han lyckades bland annat få en väldigt duktig spelare att sitta på bänken och vara lycklig när laget vann. I stället för att känna sig utanför, stöttade han genom att vara glad och lyfta dem som spelade.”

5. Fullt fokus ger flyt
Fokusbubblan är avgörande för att kamma hem medaljerna. Inget lag har segrat med spelare som är disträ eller riktar koncentrationen mot annat än det som händer på planen. Det kan vara värt att påminna sig om på företagen, där just fokus snarare har blivit en bristvara på många håll, anser Margareta Oudhuis.

Ritualerna före match är ofta viktiga. Legendariska förbundskaptenen Tommy Svensson hittade en numera berömd metod för att få laget i vinnarstämning inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien i VM 1994, där Sverige tog brons.

Han läste dikten ‘I rörelse’ av Karin Boye. Det fick spelarna att bli berörda och känna att ‘vi klarar detta’ – och så gick de ut på planen och vann matchen.”

Källa: DI.se, 3 juni 2019
Länk