Dags att lämna förnekelsefasen – ekonomin blir aldrig densamma

Världsekonomin efter corona!

Den beska sanningen om kriser är denna: Ekonomin återhämtar sig aldrig helt.

Efter covid-19 kan stora delar av världen tvingas sänka sina förväntningar på levnadsstandard och välfärd. Det är hög tid för politikerna att berätta det.

”Omfamna verkligheten”. När det amerikanska storföretaget General Electrics vd Larry Culp redogjorde för bolagets strategi efter corona stod en sak högst upp på listan: krisinsikt. Att linda in dåliga nyheter i sockervadd är bara kontraproduktivt, enligt GE-chefen.

Men så har Larry Culp redan tvingats tugga i sig fler obekväma fakta än de flesta under sina 18 månader på jobbet.

Världen skulle må bra av att följa hans exempel.

I corona-krisen tycks många vara kvar i förnekelsestadiet.

April blev den bästa månaden på New York-börsen på 82 år. S&P 500 handlas nu över nivån för ett år sedan, i Stockholm har index backat 2 procent.

Viljan att vissla i mörkret och tänka positiva tankar är lätt att förstå.

Vidden av det som skett de senaste två månaderna är svårt att ta in.

Häromdagen ramlade det in en minimalt uppmärksammad TT-notis. Det var FN-organet ILO som varnade för att 1,6 miljarder människor i den informella ekonomin nu riskerar att förlora sina inkomster och kastas ut i fattigdom. Det är halva världens arbetsstyrka.

Covid-19 har redan påverkat våra liv i grunden; hur vi umgås, reser, arbetar. Till och med språket befinner sig i kris. Inom ekonomijournalistiken är det inte ovanligt med rubrikord som ”krasch” eller ”chocksiffra”.

Men vad ska man då kalla en nedgång på över 300 procent (!) på en dag, som för oljan nyligen? Eller att 33 miljoner blir arbetslösa på några veckor som i USA?

Det är som att tvingas live-kommentera en trafikolycka. Alla ord ligger liksom fel i munnen.

Bakom börsspekulanternasglada miner ligger de extrema stimulanser som centralbankerna lanserat men också en prognos om att världsekonomin kommer att vända upp i raketfart efter corona-nedstängningen.

Låt oss hoppas att det är rätt. Men Goldman Sachs konstaterar i en analys att corona-krisen i så fall skulle skilja sig från alla tidigare lågkonjunkturer där tillväxten brukar bli dämpad i flera år.

Och att döma av de signaler som nu kommer ser hoppet om en snabb återhämtning ut som önsketänkande.

I USA har flera delstater börjat öppna.Wall Street Journal rapporterar från South Carolina som lättade på restriktionerna den 20 april. Där visar det sig att människor fortsätter vara försiktiga. Analys av trafikmönster visar ingen större uppgång jämfört med då regionen befann sig under ”lock-down”.

Enligt en enkät gjord av Ipsos 16-19 april var två tredjedelar av befolkningen orolig för att röra sig ute även om affärerna var öppna, och 59 procent ansåg att allt borde vara stängt tills dess att viruset var helt under kontroll.

Även ekonomisk osäkerhet dämpar konsumtionen, arbetslösheten i South Carolina uppskattas redan till mellan 10 och 15 procent, enligt WSJ.

Liknande tecken kommer från Sverige som ju inte ens haft i närheten av lika strikta restriktioner. Måndagens varselsiffror visade att även industri- och transportföretag börjat säga upp personal, något som skvallrar om planering inför en mer utdragen nedgång.

Visst ska vi fortsätta hoppas på mirakulös uppgång där ekonomin återgår till det normala.

Problemet: inte ens det räcker för att undvika en ordentlig smäll.

Riksbankschefen Stefan Ingves brukar säga att den stora lärdomen av finansiella kriser är att ekonomin aldrig repar sig. BNP kan visserligen hämta in stora hack i kurvan men återgår aldrig till samma trend som tidigare. Riksbanken har räknat ut att om svensk ekonomi hade följt tillväxtbanan sedan 1950-talet och sluppit nedgångarna på 1990-talet och 2008 hade BNP i dag varit bortåt 1.000 miljarder kronor högre eller 100.000 kronor per svensk.

En studie från Federal Reserve visade att finanskrisen sänkt USA:s BNP långsiktigt med 12 procentenheter vilket motsvarar en livsinkomst på 700.000 kronor för varje amerikan.

Att bara extrapolera tillväxtkurvor är förstås vanskligt eftersom uppgången före en nedgång kan visa sig bero på överhettning, men även justerat för detta har finanskrisen kostat 3 procentenheter av BNP i den rika världen och 6 procent i de länder som upplevde en bankkris, enligt en studie från OECD.

Här kommer det jobbiga: Recessionen efter coronakrisen ser ut att bli betydligt djupare än under finanskrisen.

Internationella Valutafonden IMF spår att global BNP faller med 3 procent 2020. Det ska jämföras med -0,1 procent 2009. Nästa år spås ekonomin växa med 5,8 procent men trots detta räknar IMF med att motsvarande 90.000 miljarder i BNP faller bort jämfört med tidigare prognoser, mer än Japan och Tyskland tillsammans, enligt IMF.

I nio av tio länder kommer invånarnas inkomster att sjunka.

Det är ändå ett hyfsat optimistiskt scenario som bygger på att pandemin ebbar ut under andra halvåret. Annars väntar kraftiga BNP-fall även 2021.

Under decenniet efter 2008, då vi hade de lägsta räntor som människan skådat på 5.000 år, var ett gyllene tillfälle att börja fasa ut världsekonomins beroende av ständigt stigande skuldsättning.

Det blev tvärtom. Mellan 2008 och 2019 steg världens skulder med 87.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP, enligt International Institute of Finance. Den totala skuldsättningen slog 2019 nytt rekord med 322 procent av BNP.

Lite förenklat kompenserade alltså världen för den förlorade tillväxten efter 2008 med att låna.

Den som skulle förklara det för en grupp mellanstadieelever skulle kanske ha sagt att många vuxna valde att göra av med pengar de inte hade.

Den som påpekat det föga moraliska eller hållbara i denna ordning har kallats domedagsprofet.

En sak är klar: den här gången blir tricket betydligt svårare att göra om.

Den förra krisen innebar att riskerna lämpades över från privat till offentlig sektor. 2020 bjuder på en repris men i mycket större skala.

Financial Times citerar en analys som visar att de finanspolitiska insatserna i västvärlden redan motsvarar 6 procent av BNP, dubbelt så mycket som 2008. Politikerna har öst ut skattepengar som om det inte fanns en morgondag. Tråkig grej: det finns det.

Enligt IMF kommer USA:s statsskuld stiga från 105 till 122 procent av BNP i år. Tidigare sågs 90 procent av BNP som en smärtgräns, nu spås hela västvärlden nå 120 procent av BNP i snitt enligt IMF. Världens skulder kommer i år växa till 342 procent av BNP, enligt IIF.

Tidningen The Economist konstaterar att försöka få statsbudgetar att gå ihop kan bli den största utmaningen i post-coronavärlden.

Det betyder att varje krona som spenderas i dag kan komma att ställas mot neddragningar i välfärden om några år. Något att fundera på när enorma summor av allmänna medel nu pumpas in i företag utan krav på motprestation.

Det är en verklighet som politikerna av naturliga skäl talat tyst om hittills. Nu är en bra tid att börja.

Men kanske har de folkvalda fått uppfattningen att pengar är något som finns i obegränsad mängd. Det vore i och för sig inte så konstigt med tanke på att det är den bild centralbankerna gärna sprider.

Federal Reserves balansräkning spås växa till 11.000 miljarder dollar motsvarande halva USA:s BNP, långt över nivåerna efter 30-talskrisen och andra världskriget. Att även dessa institutioner tar risker i skattebetalarnas namn verkar ha glömts bort.

Men allt är inte elände.Krisen kan leda till en del lärdomar som kan bli värdefulla inför framtiden.

Financial Times kolumnist Martin Wolf skriver att det som tycks ha präglat världsekonomin under lång tid är strävan efter att bedriva kapitalism med så lite riskbärande kapital som möjligt. Coronakrisen visar att den privata sektorns incitament att belåna sig måste minska, samtidigt som den offentliga sektorn bör sluta förlita sig på skuldsättning för att skapa efterfrågan, enligt Martin Wolf.

Men dit är det långt. Och vägen blir tuff.

2013 intervjuade undertecknad professor Kenneth Rogoff som studerat 800 års historia av finanskriser. På frågan om vad som oroade honom mest inför framtiden svarade han så här:

”Att vi har ett stabilt samhälle som är vant vid tillväxt. Vad händer om vi måste leva i en period med mycket lägre tillväxt? Det är lätt att se en rad problem framför sig när vi börjar bråka om fördelningen av resurser, som radikalisering och instabilitet.”

Det var alltså efter krisen 2008 som Kenneth Rogoff nyligen beskrivit som ett mindre genrep inför den verkliga kraschen 2020, ”alla krisers moder” för att använda hans egna ord.

Att det lätt kan bli grinigt när krympande resurser ska fördelas är inte så konstigt. Desto viktigare att det uppfattas som om att alla statliga räddningsinsatser kommer alla till del. Dit är det också en bit.

USA:s förre arbetsmarknadsminister Robert Reich skriver på Twitter att under den period som landet befunnit sig i ”lock-down” och miljoner amerikaner blivit arbetslösa har landets miljardärer blivit 2.800 miljarder kronor rikare.

Det är en verklighet som ganska många nog har svårt att ge en stor varm kram.

Källa: DI.se, 9 maj 2020
Länk

Comments are closed.