Kraftig ökning av chefers psykiska ohälsa

Posted in Aktuellt, Allmänt, Executive Team / Ledningsgruppsarbete, Leadership / Ledarskap on February 7th, 2019 by admin
Foto: IBL

De senaste fem åren har chefers ohälsa ökat kraftigt, visar ny sjukstatistik. Även antalet långtidssjukskrivningar har stigit brant. 

Pressen på landets chefer ökar. Allt fler mår dåligt psykiskt. Det visar företagshälsan Previas nya stora statistiksammanställning över sjukfrånvaron hos 12.300 chefer på drygt 400 Previa-anslutna företag över hela landet.

Mellan 2014 och 2018 ökade chefskårens sjukfrånvaro – korttids- och långtidssjukskrivningar sammanlagt – med 50 procent. Och just psykisk ohälsa orsakade 2018 fem gånger fler sjukskrivningar bland chefer än under 2014.

Lennart Sohlberg, analytiker och hälsoekonom hos Previa, konstaterar att chefer över tid har sjukskrivit sig betydligt mindre än övrig personal.

– Men nu håller det på att förändras, genom den här trenden med ökad psykisk ohälsa inom chefsledet.

Pernilla Rönnlund, organisationskonsult hos Previa, understryker att arbetsplatserna över lag måste bli mer hållbara.

– I dag är det högt tempo och hög stressnivå, många möten och ständiga förändringar. Det blir för lite tid över för återhämtning, reflektion och kreativitet.

Många linjechefer gör sitt yttersta för att se och respektera medarbetarnas arbetsmiljöutmaningar, och tar ett stort ansvar för att komma till rätta med deras problem, konstaterar hon.

– Samtidigt sitter de själva med en enorm stress och press på sig. De flesta biter ihop, men lider av en brist på stöd från högre chefer. Allt fler har i dag sina chefer i andra länder, och de företagsledningarna förstår inte alltid hur svenska arbetsledningar förväntas fungera.

Särskilt de yngre cheferna med småbarn hemma riskerar att bli sjuka. De måste jonglera såväl ett stressigt familjeliv som en alltmer gränslös chefsroll med vidhäftande mer eller mindre uttalade krav på arbete och tillgänglighet kvällar och helger, vab och egen sjukdom.  

Många linje- och mellanchefer längtar efter att ledningsgruppen skulle vara mer synlig och tillgänglig för dem:

– Särskilt de yngre vill att deras egna chefer ska vara synliga och coachande, de är vana att bli sedda och vill få diskutera och ifrågasätta.

En sådan nära och förtroendefull dialog mellan chefsleden är en förutsättning för att upprepad korttidsfrånvaro bland cheferna ska kunna fångas upp, innan den riskerar att leda till utbrändhet eller annan sjukdom, och en långtidssjukskrivning. 

De företag som mår bäst och går bäst är som regel de som i tid förmår att fånga upp och stävja för mycket övertid på kvällar och helger. 

Och alla arbetsgivare är – enligt lag – tvungna att säkerställa en sund arbetsbelastning och god arbetsmiljö. Trots det talar företagsledningar nästan uteslutande om affärsstrategier, verksamhetsplaner och resultat, påpekar Pernilla Rönnlund.

Ledningsgruppers kompetens kring hur man kan arbeta proaktivt kring den sociala och organisatoriska arbetsmiljön är fortfarande låg. De bör tänka på att om man inte tar in arbetsmiljön också i ekvationen så kommer det att påverka årsredovisningen sista rad negativt. 

– En trygg, tydlig och enad medlemsgrupp ger trygga mellanchefer. Trygga mellanchefer ger trygga motiverade medarbetare.

Men ser ledningen inte signalerna kör folk in i väggen. Och det kostar i slutänden företaget pengar. 

Previa ser en ökad efterfrågan på analys, stöd och kompetensutveckling inom arbetsmiljö, ledarskap, hälsa och rehabilitering. 

– Och det är viktigt att det finns möjliga ersättare, om chefen behöver ta en time out, säger Pernilla Rönnlund. 

Tips för att motverka psykisk ohälsa bland chefer:

  • Bygg nätverk som ger chefer möjlighet att bolla idéer och söka stöd. 
  • Ta fram fler mentorprogram.
  • Minska personalgruppernas storlek. 
  • Avlasta cheferna administrativa arbetsuppgifter så långt som möjligt.
  • Se till att ha en tydlig ersättare vid chefens frånvaro. 
  • Gör kontinuerlig uppföljning av arbetsmiljön och stressfaktorer på  arbetsplatsen. 
  • Nära och aktivt stöd från HR-ledningen.

Källa: DN.se, 7 februari 2019
Länk

Höjd lön? Var en skitstövel!

Posted in Aktuellt, Allmänt, Executive Coaching on February 4th, 2019 by admin

Trevliga personer får sämre lön. Över ett helt yrkesliv handlar det om miljontals kronor, enligt en dansk studie.  

Studien, som Harvard Business Review återger, har följt en grupp amerikanska män och kvinnor från grundskolan på 1920-talet och genom hela arbetslivet.

Gemensamt för personerna i gruppen är ett IQ över 140, alltså långt över medel. Den danska forskaren Miriam Gensowski har sedan tittat på gruppen utifrån de fem huvudsakliga karaktärsdragen: öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neuroticism och satt resultaten i relationen till löneutvecklingen.

Eftersom kvinnorna inte haft samma karriärmöjligheter som männen under de här åren har fokus hamnat på de arbetande männens egenskaper. Datan visar bland annat att öppenhet har varit en viktig faktor för lönenivån. Individer med en standardavvikelse från medel vad gäller öppenhet tjänade i snitt 5 miljoner kronor mer under en livstid, eller 16,7 procent mer än medel. Även att vara utåtriktad kan ge utslag i lönekuvertet i form av ett påslag om 4,4 miljoner kronor extra under ett arbetsliv för en standardavvikelse.

Att vara snäll och medgörlig är däremot inte att rekommendera utifrån studiens resultat, om hög lön är viktigt vill säga. Enligt forskningsresultaten tjänade män med en standardavvikelse i vänlighet och medgörlighet 8 procent mindre än medel, motsvarande 2,4 miljoner kronor, under en karriär. Studien flaggar dock för att individer med den typen av personlighet kan vara mer benägna att söka sig till underordnade yrkesroller med lägre lön som följd. 

Johan Lagerbielke, forskare vid #Handelshögskolan i Stockholm i ekonomisk psykologi, menar att det inte är en tillfällighet att extroverta personer hamnar på säljsidan.

”Det är ofta där pengarna finns. När det handlar om egenskapen agreeable så hör man ju på ordet att det handlar om någon som är benägen att gå med på någonting, den variabeln brukar i förhandling kallas för ”tillmötesgående”. Har man höga värden på  ”tillmötesgående” är man mindre benägen att konfrontera i en förhandling”, säger han.

Studien visar även att löneskillnaderna främst syns efter att man har fyllt 30. Det är åren mellan 40 och 60 som de extroverta och mindre trevliga medarbetarna ofta drar ifrån i löneutvecklingen.

Något som går lite stick i stäv med att egenskaperna skulle vara de som påverkar lönerna mest. Hade de personliga egenskaperna påverkat förhandlingsbeteendet som i sin tur påverkat lönen så borde skillnaderna synts tidigare i yrkeslivet, menar Johan Lagerbielke.

”Om du får störst löneökning mellan 40 och 60 känns det mer som om det är effekten av personens karriärutveckling.”

Samtidigt är Johan Lagerbielkes erfarenheter att den som vågar kräva höga summor i en löneförhandling ofta är den som går vinnande ur en sådan jämfört med den som lägger sig på nivån som erbjuds. Där förlorar den medgörlige, även fast det såklart finns gränser.

”Om man tar i lite grann får man ofta ett bättre utgångsläge. Många tycker att det är jobbigt att lägga ett första bud. Men föreslår du en lite högre lönehöjning än din chef tänkt så är det omedvetet svårt att gå ner för mycket från det budet. Det får en psykologisk effekt.”



Källa: DI.se, 4 februari 2018
Länk

Därför borde arbetsgivarna anställa 50-plussare

Posted in Aktuellt, Allmänt on February 4th, 2019 by admin

50-plussare är mer engagerade i sitt jobb än många yngre. Det visar en ny stor livsstilsundersökning bland över 20.000 anställda från företagshälsovården Feelgood.  

På dagens arbetsmarknad är ålder och erfarenhet inte några särskilt gångbara meriter. DO-anmälningarna om åldersdiskriminering har ökat med 25 procent sedan 2015. En rapport från IFAU, statens institut för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visade 2017 att chansen för arbetssökande att bli kontaktade av en arbetsgivare faller kraftigt redan från 40-årsåldern. 

Men nu är det hög tid att arbetsgivare över lag börjar ta till sig att femtioplussarna är riktigt intressanta medarbetare. Det tycker Stefan Gram, chefsläkare på Feelgood, som låtit 20.000 anställda hos sina kundföretag svara på 140 självskattningsfrågor kring engagemang, jobbstress, känsla av delaktighet och påverkansmöjligheter. 

– Åttio procent av 60-åringarna, åtta av tio, känner sig mycket engagerade i sitt arbete. Jämför det med 65 procent bland 25-åringarna. Dessutom är femtioplussarna inte lika ofta sjuka som de med småbarn hemma, påpekar Stefan Gram. 

– Efter 50 ser vi ett ökande engagemang och starkare känsla av delaktighet, plus mindre stress  och mindre korttidssjukfrånvaro.Efter 50 ser vi ett ökande engagemang och starkare känsla av delaktighet.

Verksamheten vinner inte bara erfarenhet och kompetens, framhåller Stefan Gram. 

– Arbetsmiljön blir också lugnare med en blandning av äldre och yngre. 

Hon strävar efter en åldersmässigt jämn mix. 2017 körde Lowell (då Lindorff) ett par rekryteringskampanjer som medvetet vände sig särskilt till lite äldre kandidater. Till exempel efterlystes ”personlig mognad”.

På samma linje är kredithanteringsföretaget Lowell Sveriges vd Erika Rönnquist Hoh.

– Vi vill spegla det samhälle vi lever i, säger Erika Rönnquist Hoh. 

– För oss, som har en väldigt stor och heterogen kundbas, är det viktigt att ha en bred palett av anställda, så att vi kan vara en trygg partner för alla. Annars skulle det inte fungera.

Rönnquist Hoh ser också en nationalekonomisk insats i att motverka åldersdiskriminering. Högre riktålder för pensionen kan tvinga dagens 35-åringar att jobba upp till 70-årsåldern. Den ekvationen går inte ihop om de äldre diskrimineras vid rekryteringar.

– Alla behöver jobba längre, både kunderna och vi som servar dem, säger Erika Rönnquist Hoh. 

– All den här kompetensen som människor samlar på sig genom livet – att gå igenom en massa förändringar och transformationer – är ju helt ovärderlig. Du har en erfarenhet som kan fungera som stabilisator.

En tidigare Lowell-anställd är 59-åriga Elisabet Hammar, som i somras efter två år och fyra månader gick vidare till Nordax Bank, där hon arbetar med verksamhetsutveckling i rollen som projektledare/processpecialist.

Elisabet Hammar har alltid haft jobberbjudanden att välja bland, och har sällan stannat mer än ett par–tre år på varje arbetsplats. 

– Jag är en rastlös själ, och skojar ibland om att jag är en jobbhoppetossa, säger hon.

– Det är klart att jag kanske inte blir lika mycket headhuntad som förr. Men det händer ju fortfarande. Det var länge sedan som jag aktivt behövde söka jobb. Med åren har jag skaffat ett stort nätverk, vilket bidragit. Den som söker via annons kan ha det mycket svårare. Men jag har inte upplevt min ålder som något hinder. Det var länge sedan som jag aktivt behövde söka jobb. Med åren har jag skaffat ett stort nätverk.

Både Elisabet Hammar och Erika Rönnquist Hoh tror och hoppas att den uttalade svenska åldersdiskriminering som finns i många branscher är i viss mån övergående. Den närdes av 90-talskrisen och digitaliseringens genombrott, då deras egen föräldrageneration hade svårt att hänga med längre än till de enklaste mobiltelefonerna.

– Men dagens 50-65-åringar är ju inte alls trögare än andra med att ta till sig ny teknik och nya arbetssätt, konstaterar Erika Rönnquist Hoh. 

Femtioplussare mer engagerade och mer sällan sjuka:
Enligt årets stora Jobbhälsorapport från företagshälsan Feelgood – byggd på omfattande intervjuer med 20.000 anställda – anser sig inte den äldre delen av befolkningen må sämre än sina yngre kollegor. 

Sämst mår åldersgruppen 30–40 år, då många är som mest engagerade i familjebildning och börjar få fart på sin karriär.

80 procent av 60-åringarna känner engagemang i sitt arbete. För 25-åringarna är motsvarande 65 procent. 

Upprepad korttidssjukfrånvaron är lägst bland 50–60-åringarna: bland dem hade bara en av tjugo varit hemma från jobbet minst sex gånger eller mer det senaste året. Det är hälften så mycket som de yngre. 

Mest utsatta för arbetsrelaterad stress är 37–47-åringarna. Sedan pekar stresskurvan nedåt. Bland 60-åringarna känner bara en av tjugo av någon jobbstress.

Källa: DN.se, 29 januari 2019
Länk

Varför låtsas unga att de älskar sina jobb?

Posted in Aktuellt, Allmänt, Executive Coaching, Leadership / Ledarskap on January 31st, 2019 by admin

Jag såg hur några av de skarpaste hjärnorna i min generation arbetade 18-timmarsdagar – och sedan skröt om det på Instagram. När blev prestationsbaserad arbetsnarkomani en livsstil? 

Jag har aldrig börjat min arbetsvecka – varken i kön till morgonkaffet, i en proppfull tunnelbanevagn eller när jag går igenom min inkorg – med att pausa, titta upp i himlen och viska TackGudattdetärmåndag. 

Tydligen gör det mig till en generationsförrädare. Det lärde jag mig under en rad besök på Weworks kontorshotell i New York, där prydnadskuddar berättar för de upptagna hyresgästerna att de ska ”göra vad de älskar”. Neonskyltar begär att de ska ”jobba hårdare” och väggmålningar sprider budskapet om TGIM (Thank God it’s Monday). 

Till och med gurkorna i Weworks vattenkylare har en agenda. ”Sluta inte när du är trött…” karvade någon nyligen in i grönsakerna: ”…sluta när du är klar”. 

Välkommen till ”hustle”-kulturen, som innebär hårt slit för karriären. I den är man besatt av att sträva vidare, outtröttligt positiv och helt humorbefriad. När man upptäckt den, är den omöjlig att fly ifrån. ”Rise and grind” (Upp och jobba) är både temat för en Nike-kampanj och titeln på en bok av en av jurymedlemmarna i tv-programmet ”Shark tank”. Nya mediestartups som ”The hustle”, som ger ut ett populärt företagsnyhetsbrev och anordnar konferenser, och One37pm, en contentbyrå som skapats av en av ”hustle”-kulturens skyddshelgon, Gary Vaynerchuk, glorifierar ambition, inte som ett sätt att nå ett mål – utan som en livsstil. 

”I dag är entreprenörskap mer än karriären”, står det på One37pm:s hemsida: 

”Det är ambition, ’grit’ och hårt arbete. Att se ett liveuppträdande lyfter din kreativitet… att träna sig svettig skickar ut dina endorfiner… att lyssna på en visionär expanderar ditt tankesätt.” 

Ur det perspektivet slutar man aldrig att arbeta hårt – man går aldrig utanför ett slags arbetsförlopp där det främsta syftet med att träna eller gå på konsert är att få inspiration som hjälper till i ens arbete. 

Ryan Harwood, chef för One37pm:s moderföretag, berättar för mig att sajtens innehåll riktas till en yngre generation som vill följa sina drömmar. 

– De vill veta hur de kan äga varje ögonblick, säger han. 

”Att äga varje ögonblick” är ett smart sätt att döpa om ”att överleva ekorrhjulet”. I den nya ”hustle”-kulturen är det inte nog att stå ut med eller bara tycka om sitt jobb. Arbetarna ska älska det de gör, och marknadsföra den kärleken på sociala medier, så att deras identitet smälter samman med arbetsgivarens. Varför skulle LinkedIn annars bygga sin egen version av Snapchat stories? 

Det är glamoröst slit, och det har blivit mainstream. Tydligaste tecknet är att Wework, som investerare nyligen värderade till 47 miljarder dollar, är på väg att bli kontorskulturens Starbucks. De har exporterat sitt varumärke av prestationsbaserad arbetsnarkomani till 27 länder, med 400.000 hyresgäster, inklusive arbetare från 30 procent av världens 500 största företag. I januari offentliggjorde Weworks grundare, Adam Neumann, att hans startup skulle byta namn till ”The we co” för att återspegla att företaget nu expanderar sin verksamhet till även boende och utbildning. För att beskriva förändringen skrev Weworks moderbolag Fast Company:

”I stället för att bara hyra ett skrivbord siktar företaget på att integrera alla aspekter av människors liv, i både fysiska och digitala världar”. Man föreställer sig att idealkunden är någon som är så betagen av estetiken i Wework-kontoret, med gurkbudskap och allt, att hon sover i en ”Welive”-lägenhet, tränar på ett ”Rise by we”-gym och skickar sina barn till en ”Wegrow”-skola. 

Ur det perspektivet känns ”Office space”, lovsången till Generation X:s slackers som kom ut för 20 år sedan, som science fiction från en verklighet långt bort. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att dagens arbetsmyra skulle erkänna, som huvudkaraktären Peter Gibbons gör:

”Det är inte att jag är lat. Det är bara att jag inte bryr mig.” Likgiltighet på arbetsplatsen har helt enkelt inte en socialt accepterad hashtagg. 

”Det är bistert och exploaterande”

Det är inte svårt att se arbetskulturen som ett bedrägeri. Att förmå en generation av arbetskraft att arbeta hårt är bekvämt för de som är i toppen. 

Majoriteten av de människor som slår på trumman för arbetsmanin är inte de som faktiskt gör jobbet. Det säger David Heinemeier Hansson, medgrundare till mjukvaruföretag Basecamp.

– Det är chefer, finansiärer och ägare. 

Vi talades vid i oktober, när han marknadsförde sin nya bok ”It doesn’t have to be crazy at work”, om att skapa en hälsosam företagskultur. 

Heinemar Hansson sade att trots att studier visar att långa arbetsdagar inte gynnar varken produktiviteten eller kreativiteten lever myten om överarbete kvar, eftersom den rättfärdigar den extrema rikedom som skapas för den lilla eliten inom techvärlden. 

– Det är bistert och exploaterande, sade han. 

Elon Musk, som kommer att få nära 50 miljarder dollar i aktiekompensation från sitt företag Tesla, håller en viss prestationsnivå. Han är ett perfekt exempel på någon som hyllar att andra arbetar hårt – när det egentligen framför allt gynnar honom. Han twittrade i november att det finns enklare arbetsplatser än Tesla, ”men ingen förändrade världen på 40 timmar i veckan”. Det faktiska antalet timmar ”varierar beroende på person” fortsatte han, men är ”runt 80 timmar i medel, och ibland upp till 100. Smärtgränsen ökar exponentiellt efter 80”. 

Musk, som har över 24 miljoner Twitterföljare, uppmärksammade också att om man älskar det man gör ”känns det (oftast) inte som jobb”. Till och med han behövde mjuka upp lögnen om ”TGIM” med en parentes. 

För de som tillber evigt arbete är det förenat med skuldkänslor att tillbringa tid med något som inte är jobbrelaterat. Jonathan Crawford, en entreprenör baserad i San Francisco, berättar för mig att han offrade sina relationer och lade på sig mer än 20 kilo medan han arbetade för Storenvy, hans e-handelsstartup. Om han socialiserade var det på ett nätverksevenemang. Om han läste var det böcker om företagande. Han gjorde nästan aldrig någonting som inte gav direkt avkastning för hans företag. Crawford bytte livsstil när han insåg att hans liv fick honom att känna sig eländig. Som entreprenör hos investeringsfirman ”500 Startups” säger han nu till sina kolleger att de bör hitta icke-jobbrelaterade aktiviteter, som att läsa skönlitteratur, titta på film eller spela spel.  Detta låter på något sätt som ett radikalt råd. 

– Det är märkligt ögonöppnande för dem, eftersom de inte insett att de ser sig själva som resurser att förbruka, säger Crawford. 

År 2019 är det lätt att bli beroende av tempot och stressen i arbetet. Bernie Klinder, en konsult vid ett stort teknikföretag, säger att han försökt begränsa sig till fem 11-timmarsdagar per vecka, vilket ger en extra dags produktivitet. 

”Om dina kolleger är tävlingsinriktade framstår du som en slacker om du arbetar en ‘normal arbetsvecka’,” skriver han i ett e-mejl. 

Om dina kolleger är tävlingsinriktade framstår du som en slacker om du arbetar en ”normal arbetsvecka”.

Han är ändå realistisk om sin plats i ekorrhjulet. 

– Jag försöker komma ihåg att om jag dör i morgon kommer alla mina arbetsplatsutmärkelser hamna i soporna nästa dag, och mitt jobb kommer att annonseras ut innan min dödsannons. 

Längtan efter måndagsmöten 

Den logiska slutpunkten av överdrivet arbete är utbrändhet. Det var ämnet i en viral essä av BuzzFeeds kulturkritiker Anne Helen Petersen, som på ett tänkvärt sätt adresserade en av orimligheterna i de ungas arbetsmani. Nämligen: Om millenniegenerationen anses vara lat och bortskämd, hur kan den då också vara besatt av att vara bäst på jobbet? 

Millenniegenerationen, menar Petersen, är bara desperat i sin strävan efter att leva upp till sina höga förväntningar. En hel generation studenter har uppfostrats till att tro att bra betyg och överdrivna prestationer vid fritidsaktiviteter kommer att löna sig genom utvecklande jobb som uppfyller deras passioner. 

I stället hamnade de i osäkra, meningslösa arbeten under ett berg av studieskulder. Och därför är det faktum att de framställer sig själva som att de älskar att jobba och längtar efter måndagsmorgnarna, förståeligt om man ser det som en slags försvarsmekanism. 

De flesta arbeten, även de flesta bra arbeten, är fulla av meningslöst slit. De flesta företag sviker oss på något sätt. Och flera år efter att HBO-satiren ”Silicon Valley” gjorde en återkommande poäng av det uttryckslösa mottot ”att göra världen till en bättre plats” uppmuntrar många företag fortfarande hårt arbete med hjälp av högtravande budskap. 

Till exempel säger Spotify, ett företag som låter dig lyssna på musik, att deras mål är att ”låsa upp potentialen i den mänskliga kreativiteten”. Dropbox, som låter dig ladda upp filer och annat, säger att deras mål är att ”frigöra världens kreativa energi genom att designa ett mer upplyst arbetssätt”. David Spencer, professor i ekonomi vid Leeds-universitetets handelshögskola, säger att den typen av skenhelighet från företag, ekonomer och politiker kan härledas till merkantilismen i 1500-talets Europa. 

– Det har varit en pågående kamp från arbetsgivare att  upphöja arbete på sätt som distraherar från de oattraktiva sidorna, säger han. 

Men sådan propaganda kan också ge bakslag. I 1600-talets England sågs arbete som ett botemedel mot diverse laster, men den olönsamma sanningen drev bara arbetarna till att dricka mer. 

Internetföretagen kan ha felkalkylerat när de uppmuntrar anställda att likställa arbetet med deras inneboende värde som människor. Efter att under lång tid haft ett högt anseende har techindustrin upplevt ett hårt och snabbt bakslag i allt från frågan om ett monopolistiskt beteende till att de skulle sprida desinformation och frammana rasistiskt våld. Och anställda har upptäckt hur mycket makt de har. I november deltog 20.000 Google-anställda i en strejk för att protestera mot hur företaget hanterat sexuella trakasserier. Andra Google-anställda drev igenom att ett AI-kontrakt med Pentagon, som skulle göra militära drönare dödligare, bröts. 

Heinemeier Hansson menar att anställdas protester är ett bevis på att millienniegenerationens arbetare i slutändan kommer att göra revolt mot en kultur som premierar överarbete. 

– Människor kommer inte tolerera det här, och de kommer inte att köpa propagandan om att evig lycka innebär att man ser över sina egna toalettpauser, säger han. 

Han refererar till en intervju med Marissa Mayer, tidigare chef för Yahoo, från 2016 där hon sade att det är möjligt att arbeta 130 timmar i veckan ”om man är strategisk kring när man sover, när man duschar och hur ofta man går på toaletten”. 

I slutändan måste arbetarna bestämma om de beundrar eller avfärdar denna nivå av hängivenhet. Mayers kommentarer blev vitt spridda på sociala medier när intervjun publicerades, men sedan dess har användare av internetforumet Quora hängivet delat med sig av sina egna strategier för att härma hennes schema. På samma sätt har Musks twitterinlägg om ”smärtgräns” fått mycket kritik, men också många hyllningar och förfrågningar från människor som vill ha jobb. 

Den bistra verkligheten 2019 är att det inte anses pinsamt att be miljardärer om jobb via Twitter. Det är snarare ett fullt acceptabelt sätt att gå tillväga. Ur ett perspektiv måste man beundra de hårt arbetande som ser ett dystert system och förstår att för att nå framgång behöver man helt skamlöst bli en del av systemet.

Om vi är dömda att streta på tills vi dör kan vi lika gärna låtsas att vi gillar det. Även på måndagar. 

Denna artikel publicerades först i New York Times , en tidning som DN samarbetar med. 

Översättning till svenska: Evelyn Jones 

Källa: DN.se, 31 januari 2019
Länk

Forskarnas tips för att sluta skjuta upp arbetsuppgifter

Posted in Aktuellt, Allmänt, Executive Coaching on January 14th, 2019 by admin

Att skjuta upp eller förhala arbetsuppgifter och studier, så kallad prokrastinering, kan vara en plåga och riskerar att skada både karriär och relationer. Psykologen och forskaren Alexander Rozental ger råd för hur man kan ändra beteendet.

Tänk dig att du borde studera till tentan eller som anställd måste få klart en viktig rapport, men ändå väljer att kolla på Netflix nya tv-serie, läser mejl, börjar städa eller lägger ut uppdateringar på Facebook. Känns beteendet igen? Sker detta uppskjutarbeteende ofta och vanemässigt kan det upplevas som stress.

Att prokrastinera, efter latinets “pro crastino” (för i morgon), är dock mänskligt. Under hundratusentals år var det dessutom bra för människan att ta impulsiva och snabba beslut. Kortare perspektiv till belöning passar därför fler människor, resonerar forskare. Längre perspektiv där belöning kommer om flera år tilltalar färre. Ändå är mycket av det moderna livet i skola och arbetsliv anpassat till längre perspektiv och deadlines.

Färsk forskning som Harvard business review citerar visar att korta deadlines är bättre. Forskningen, som publicerats i Journal av consumers research 2018, använde sig av olika tidsfrister för samma arbetsuppgift.

Enligt forskarna följer resultaten “Parkinsons lag”, som säger att en arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den. Men forskningen visade också att de som fick den längre tidsfristen upplevde arbetsuppgiften som svårare, tog mer arbetsresurser i anspråk, oftare sköt upp arbetet med uppgiften eller gick inte i land med uppgiften över huvud taget.

Slutsatserna från denna och andra studier är att företag och chefer uppmanas ha kortare tidsfrister särskilt när uppgifterna är knutna till en budget.

Psykologen och forskaren Alexander Rozental, som skrivit flera böcker om prokrastinering, menar att det finns goda och dåliga skäl till prokrastinering.

– Människor måste kunna skjuta på uppgifter. Skulle vi göra alla uppgifter som ligger framför oss blir det ohållbart. Vi skjuter upp uppgifter för att skapa utrymme till annat i livet. Det handlar om att skapa en balans, säger Alexander Rozental, som ligger bakom två kliniska prövningar om prokrastinering.

– Det vi vet är att yngre människor har en större benägenhet till prokrastinering. Den del av hjärnan som är mer målinriktad och som kan hantera strukturer är inte färdigutvecklad för unga människor. Män prokrastinerar också mer än kvinnor, men här vet vi inte om det har att göra med skilda förväntningar som ställs på män respektive kvinnor.

Den del av hjärnan som är mer målinriktad och som kan hantera strukturer är inte färdigutvecklad för unga människor.
Det är viktigt att de som mår psykiskt dåligt på grund av prokrastinering söker hjälp, säger Alexander Rozental.

– Det räcker inte bara att läsa sådana här listor (se nedan). Självhjälpsböcker i ämnet finns och då är det viktigt att göra de uppgifterna som står där. Vårdcentralen kan också ge remiss till psykolog. När vi undersökt hur sådant här stöd fungerar så hjälper det ungefär 40 procent. Det är dock viktigt att komma till personer som har metoder för de som upplever problem med prokrastinering.

– Man ska också komma ihåg att prokrastinering är ett beteende inte en diagnos. Ibland kan också prokrastinering vara ett tecken på depression eller adhd, säger Alexander Rozental.

Är du själv en som prokrastinerar?

– Nej, faktiskt inte. Det ska vara körkortet då. Nu är det fem år sedan jag gjorde halkprovet och då måste jag göra om det om jag ska ta körkort. Kanske ska sätta mitt hopp till självkörande bilar.

Så kan du ändra ditt skjuta-upp-beteende
• Identifiera vad det är som påverkar ditt uppskjutarbeteende. Är det att belöningen känns diffus, eller avlägset i tiden? Eller är det förväntan av upplevelsen under den tid det tar att nå värdet? Försök tänka om när det gäller uppgifter som du uppfattar som tråkiga.
• Dela upp uppgiften. Skapa scheman och rutiner. Om du till exempel är tvungen att läsa igenom ett stort antal dokument, prova först att se om du kan läsa en timme. Inte det, då kanske du kan stå ut 30 minuter? Minska tiden tills du inte längre känner något motstånd mot uppgiften. Inför ett eget belöningssystem.
• Koppla ur. Försök att minimera distraktionerna.

Studenter kan ofta vända sig till studenthälsan på universitet för att få hjälp. Är man inte student kan man vända sig till en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut med inriktning på KBT.

Källa: Alexander Rozental, Business Harward Review, DN den 15 januari 2019
Länk

Så blir du med effektiv! (undvik t.ex. svåra saker på eftermiddagen)

Posted in Aktuellt, Allmänt, Executive Coaching, Leadership / Ledarskap on January 10th, 2019 by admin

Börja inte dagen med att svara på e-post, slå vakt om den tid på dygnet då du är mest analytisk och undvik svåra saker på eftermiddagen. Daniel Pinks nya bok ”När” är en guide för den som inte är nöjd med att bara göra rätt saker på dagen, utan också vid rätt tid.

Hans röst låter lite tvekande i telefonen.
– Det här kanske är lite för mycket information för dina svenska läsare, men jag ska göra en koloskopi om några veckor, och självklart såg jag till att boka en tid klockan nio på förmiddagen.

Den som delar med sig av detta heter Daniel Pink och anledningen till att han är så entusiastisk över tiden för den synnerligen privata undersökningen är att han ägnat de senaste två åren till att läsa allt om vid vilka tider människan fungerar bäst. En av de saker han har tagit till sig är att läkare i större utsträckning gör misstag under eftermiddagen.

När en sådan som Daniel Pink säger att han läst nästan allt, då är det mycket. Han är uppväxt i Washington, pluggade på ansedda Georgetown och har arbetat som talskrivare för vicepresidenten och senare presidentkandidaten Al Gore. (Och jodå, han gick bara en klass under nyutnämnda medlemmen i USA:s högsta domstol Brett Kavanaugh.)

Allt är sammanställt i boken ”När – vetenskapen om perfekt tajming” som kommer ut på svenska i början av november. Han vill att vi ska betrakta hans budskap inte som självhjälp utan som närhjälp.

För att man ska prioritera sin tid på bästa sätt gäller det inte längre att bara fundera ut vad man ska göra utan också när man borde göra det.

Och då pratar vi inte om almanackans när, utan dygnets när. Han har sammanfattat det mesta vetenskapen har att säga om när på dygnet du är mest effektiv, när du är som sämst och hur du bör justera ditt liv efter det. Han erkänner villigt att forskning saknas kring orsakerna till detta, men effekterna är däremot ytterst mätbara.

Han talar långsamt och eftertänksamt och han blir omedelbart vänligt inställd till DN:s reporter. För att vara helt säker på att intervjun med Pink ska bli optimal har DN:s reporter nämligen följt råden från hans bok. Intervjun sker på morgonen amerikansk tid (så intervjupersonen är analytisk), intervjuaren befinner sig på eftermiddagen svensk tid (så intervjuaren är öppen för nya idéer).

– Det är ideala förhållanden, säger Daniel Pink och övergår till sina råd.

1. Var lika noggrann med när du ska göra något som vad du ska göra.
– Det är mitt viktigaste råd till den som vill hantera sin tid bättre, säger Daniel Pink.

Inte nog med att de flesta är vassare på förmiddagen, dessutom är vi mer positiva. Det här vet vi eftersom forskarna Michael Macy och Scott Goulder har analyserat 500 miljoner tweets av 2.4 miljoner användare i 84 länder. Mönstret var likadant, oavsett var man bodde eller vilken kultur man levde i. Vi är mer positiva på morgonen, mindre positiva på eftermiddagen, men blev på allt bättre humör allt eftersom det blev kväll. En tidig topp, en dal och sedan en återgång. Helgerna visar ett lite annat mönster, där är allt förskjutet med ungefär två timmar, vilket forskarna tror beror på att människor går upp senare på helgerna.

Tweetsen kategoriserades utifrån vilken sorts ton det var i dem och det var avgjort så att de flesta av oss är mer negativa, mer retliga och – framför allt – mer stridslystna på eftermiddagen.

Daniel Pinks andra råd till oss som inte vill vara retliga i fel ögonblick och, kanske ännu viktigare, kreativa och konstruktiva i rätt ögonblick, låter enkelt, men är lite svårare att göra.

2. Hitta tiden när du fungerar som bäst och håll den helig.
Först behöver du alltså ta reda på när du fungerar som bäst och det gör du exempelvis genom att föra ett slags dagbok under en vecka. Säg åt din mobiltelefon att påminna dig varje timme och vid varje timme skriver du ner hur du mår och hur du känner dig. Efter en vecka borde du veta när du fungerar som bäst.

– Jag har min ”peak time”, min bästa tid, från klockan 8.30 på morgonen, säger Daniel Pink.

Strategin är då att se till att chefen inte drar in dig i ett meningslöst möte. Undvik att bli distraherad. Men din största fiende i detta är inte chefen eller arbetskamraterna, det är du själv. Det är nämligen lätt att använda sin mest kreativa tid till att göra saker som inte kräver din bästa tankeförmåga. Förutom att slösurfa på sociala medier finns en professionell fiende till din bästa tid: e-posten.

– Det är lätt att hamna i att man börjar besvara e-post under den tiden, för att det ger en känsla av att man åstadkommer något, när man betar av e-posten, säger Daniel Pink.

I själva verket är mycket av e-posten administrativa uppgifter som kan göras även när man är tröttare och på sämre humör. Ska du verkligen använda din mest konstruktiva tid för att hitta rätt tid för ett möte, eller svara på en enkät?

Administrativa uppgifter är bättre att göra under den dal, eller dip, som för de flesta av oss inträffar någon gång på eftermiddagen.

Men de flesta av oss har inte en sådan makt över vår egen tid. Analytiska saker kan behöva göras på eftermiddagen. Daniel Pink har system för det också.

– Jag bokar in pauser på eftermiddagen, säger han.

Under den tid som vi fungerar bäst kan vi vara koncentrerade i kanske en timme eller mer i sträck. (Det är förstås individuellt). Men på eftermiddagen har Pink löst det genom att ta tätare pauser. Nu jobbar han sällan mer än tjugofem minuter i taget innan han tar en paus, just för att kunna få eftermiddagen att fungera bättre.

Men vår minskande analytiska förmåga under eftermiddagen har en oväntad effekt på vår förmåga att lösa problem. Och det kallas för ”inspirationsparadoxen”. På morgnarna är de flesta av oss bättre på att hålla borta störande moment, på att koncentrera oss. Och det är bra för analytiskt arbete. Men när det gäller insikt – då är det andra regler som gäller. För somliga kommer insikten i duschen, för andra under löpturen, men gemensamt är att vi slappnar av, den där delen av oss som håller kontroll har slappnat av och – voilà – nya oväntade tankar kan slinka in. Inspirationsparadoxen är att innovation och kreativitet är som störst när vi inte är som bäst, eller i alla fall mest analytiska.

Förutom dessa råd har han stött på något annat i sin analys av hur vi förhåller oss till tiden och det spänner över ett betydligt större område: hela livet.

– Medelålderskrisen är en myt, säger Daniel Pink.

Han har hittat den vetenskapliga artikel som en gång gav upphov till uttrycket och säger att den är svag och att den knappast skulle kunna publiceras i dag. Det finns heller ingen vetenskaplig bevisning för att medelålderskrisen skulle existera. Kurvan på hur vi människor upplever våra liv går visserligen nedåt en aning i medelåldern, men det är en marginell minskning, säger han. Det finns inga belägg för att vi skulle krisa.

– Vi människor går igenom kriser hela tiden, men inte någon specifik kris i medelåldern.

Så om du nu följt råden om hur du ska lägga upp din dag, ägnat morgonen åt de svåraste sakerna och eftermiddagen åt de administrativa, då har du bara ett moment kvar: att gå hem.

3. Ta en minut innan du går hem från jobbet och sammanfatta vad du har åstadkommit.
Och naturligtvis har Daniel Pink letat upp hur man ska avsluta dagen på bästa sätt.

– Slutet är inte bara något som ska hända, utan ska tas på allvar. Ta någon minut, eller två, och skriv ner vad du har åstadkommit i dag, säger han.

En vanlig arbetsdag gör vi många olika saker och för många flyter allting ihop. Och då kan det vara svårt att känna att man åstadkommit något.

– Det enskilt bästa sättet att hålla den dagliga motivationen uppe på jobbet är, enligt en bra forskningsstudie, känslan av att ha gjort framsteg.

En annan sak som har visat sig effektivt är tacksamhet. Och det kan man åstadkomma genom att till exempel skicka tack-mejl det sista man gör till någon som har hjälpt en under dagen.

– Vad man vill åstadkomma är att sluta dagen med en positiv känsla.

Han tycker du ska ha en personlig ritual, varje dag vid arbetets slut, då du samlar tankarna, och påminner dig själv om allt du har fått uträttat under dagen.

Och om du har följt hans råd är det antagligen mer än det var förut.

Källa: DN.se, 27 november2018
Länk

Stressignalerna du ska se upp med

Posted in Aktuellt, Allmänt, Leadership / Ledarskap on December 17th, 2018 by admin

Börjar du sova dåligt, får huvudvärk eller koncentrationsproblem så ska du se upp. Då ligger du i riskzonen för att drabbas av utmattning, varnar experten.
En av fem manliga ekonomer har under det senast året drabbats av arbetsrelaterade besvär. Bland kvinnorna är siffran högre, 29 procent av kvinnorna drabbade under det senaste året. Generellt upplever fler kvinnor än män besvär till följd av arbetet. Den vanligaste formen beskrivs som trötthet.

Läs också: Ökat ansvar för cheferna – anmälningarna om stress ökar
– De allra flesta blir nog trötta av att jobba. Så i sig är trötthet inte alarmerade. Det är när det leder vidare till att man blir utmattad som det blir ett problem, säger psykolog och psykoterapeut Åsa Kruse.

Hon jobbar på Feelgood Företagshälsa och har skrivit boken ”Tillbaka till jobbet”.

För personer som drabbats av utmattningssyndrom kan det ta långt tid innan man orkar ta sig tillbaka till arbetet. Åsa Kruse nämner några varningssignaler som man bör se upp med för att inte drabbas.

– Var uppmärksam på om man märker att något är förändrat. Om man börjar sova sämre, får huvudvärk varje dag, får svårt att återhämta sig eller får koncentrationsproblem som man inte haft tidigare. Om man märker att man inte tål saker på samma sätt, varnar Åsa Kruse.

En ny rapport från Arbetsmiljöverket visar att nästan två tredjedelar av de som svarat på Arbetsmiljöverkets undersökning och som led av arbetsorsakade besvär upplevde en fysisk smärta eller värk.

– Jag tycker resultaten är oroväckande, säger Ulrika Wallén, utredare på fackförbundet Civilekonomerna.

Arbetsmiljöverkets rapport visar att personer i åldrarna 30-49 år har mer besvär av oro/ångest, depression, minnes- och koncentrationsproblem, huvudvärk och sömnstörningar än sina äldre och yngre kollegor. I den här åldern gör många karriär – och bildar samtidigt familj.
– Det är viktigt att hitta utrymme och balans mellan yrkesarbete, hemarbete och fritid. Det är också viktigt med återhämtning, säger Ulrika Wallén.

Inom finans- och försäkringssektorn, samt bland ekonomer är det främst kvinnor som drabbas av arbetsrelaterade besvär. I yrkesgruppen där ekonomer ingår var 29 procent av kvinnorna drabbade under det senaste året mot 18 procent av männen. Inom finans- och försäkringssektorn var skillnaden 22 procent av kvinnorna jämfört med 13 procent av männen.
– Jämställdhet börjar redan på hemmaplan och det tycks som att den inte har fått fullt genomslag här, kommenterar Ulrika Wallén.

I en undersökning som Civilekonomerna gjort tillsammans med forskare vid Högskolan Kristianstad och Linköpings universitet går det att dra slutsatsen att civilekonomer generellt trivs med sitt jobb och sin livssituation, men att den psykiska ohälsan vacklar.

Resultaten är inte oväntade. Psykisk ohälsa är numera ett folkhälsoproblem i Sverige. Enligt Försäkringskassan tillhör psykiska sjukdomar den vanligaste sjukskrivningsorsaken i landet.

Hur kan man förhindra att fler drabbas?
– Vi inom Civilekonomerna anser att ledarskapet är avgörande för såväl den fysiska som psykiska arbetsmiljön, säger Ulrika Wallén och förklarar:

– Man måste leda och styra individer, och olika individer behöver olika typer av ledarskap. Det gäller också att, som medarbetare, kunna leda sig själv och sätta gränser.

Åsa Kruses bok ”Tilllbaka till jobbet” ger råd och tips om hur man kan göra för att lyckas komma tillbaka till jobbet efter utmattningssyndrom.

Går det att bli frisk igen?
– Får man stöd och hjälp kan man komma tillbaka. Men det räcker inte att vila upp sig och sedan gå tillbaka till samma situation, säger Åsa Kruse.

Det är viktigt att arbetsgivaren ger aktivt stöd och engagemang under hela rehabiliteringen, enligt Åsa Kruse. Samtidigt kan den drabbade behöva göra egna förändringar, som att lära sig att minska kraven.
– Man behöver ofta erbjudas behandling av någon form, till exempel hos psykolog via företagshälsovården eller primärvården.

Arbetsmiljöverket rapport ”Arbetsorsakade besvär 2018” bygger på intervjuer med 12 000 sysselsatta personer.

Källa:Civilekonomen.se, 12 december 2018
Av: Matilda Nilsson
Länk

Underskattar vi “robothotet”?

Posted in Aktuellt, Allmänt, Digitalisering / Internet on November 28th, 2018 by admin

Svenskarna eniga: Robotar inget hot mot våra jobb!

Svenskarna har en stark tilltro till sin egen arbetsförmåga – i alla fall i jämförelse med robotar. Inte en enda av över 1.000 tillfrågade tror att deras arbetsuppgifter helt eller delvis kan ersättas av automatiserad arbetskraft inom de närmaste tre åren.

Det visar en Sifo-undersökning som molntjänstbolaget Citrix beställt. Enligt svaren tror lejonparten – tre av fyra – att deras arbeten inte alls kan komma att påverkas av robotar.

Det är att underskatta kraften i digitaliseringen, enligt Citrix.

“Nya tekniska framsteg inom bland annat artificiell intelligens, maskinlärning och automatisering skapar helt nya förutsättningar för innovation och ritar om spelplanen för hur vi i dag gör affärer på. Jag tror att automatiseringen kommer göra människors arbete både bättre och mer intressant”, säger Mats Ericson, Sverigechef på Citrix.

Undersökningen visar att svaren skiljer sig stort mellan olika åldersgrupper, där de yngre är mer benägna att se sig ersättningsbara än de äldre. 21 procent i åldrarna 16–34 år tror att vissa arbetsuppgifter kan komma att automatiseras jämfört med endast 8 procent bland sysselsatta i åldrarna 56 år och uppåt. Totalsiffran oberoende av ålder är 14 procent. 10 procent tror att robotarnas intåg kan göra deras yrkesroller mer utvecklande.

Det är också fler bland de yngre som tror att deras yrkesroll kommer förändras inom tre år. I åldrarna 16–34 år är siffran 33 procent, jämfört med 22 procent i åldrarna 35–55 år och 16 procent bland personer som är över 56 år.

Källa:DI.se, 27 november 2018
Länk

Det här är det viktigaste för svenskarna på jobbet

Posted in Aktuellt, Allmänt, Leadership / Ledarskap on November 20th, 2018 by admin

Bra kollegor och givande arbetsuppgifter är några av de komponenter som svenskarna värderar högst när det kommer till trivsel på arbetsplatsen. Det visar en ny undersökning från Yougov.

Vi tillbringar en stor del av vår vakna tid på jobbet och hur vi trivs där påverkar också vårt välmående i det stora hela. Opinionsinstitutet Yougov har, på uppdrag av Metro, tillfrågat svenskarna vad som är viktigast för dem på arbetsplatsen. Hela 66 procent uppgav då att bra kollegor är det som de värdesätter allra högst.

– Det är ett intressant resultat, säger Niklas Laninge, psykolog och VD för Daily bits of, som utbildar inom hälsa och jobb, och fortsätter:
– De svarande har förmodligen erfarenhet av både bra och dåliga kollegor och det är lätt att tänka tillbaka på de dåliga. Sådant som vi har färskt i minnet och har lätt att komma ihåg är också det vi värderar som viktigare än andra saker.

Efter bra kollegor värderar vi att ha ”intressanta arbetsuppgifter” som det viktigaste, vilket inte förvånar Niklas Laninge. Däremot trodde han att meningsfullhet – att känna att ens arbete bidrar till en bättre värld – skulle hamna högre upp på resultatlistan än vad det gjorde.
– Det ligger i linje med vad som avgör vårt välmående, att kunna växa och utvecklas brukar vara saker som folk värderar väldigt högt.

Trots att vi har bra koll på vad vi gillar och behöver på vår arbetsplats tror Niklas Laninge att det är väldigt vanligt att stanna på ett jobb där man inte trivs. Det beror på att vi är vanemänniskor och är rädda för både förluster och förändringar.
– När det finns en risk ser man att folk avstår från att göra en förändring och istället står över valet, säger han.

Däremot har vi samtidigt ett behov av att få utvecklas. Om vi alltid står still på samma ställe utan att något händer löper vi stor risk för att det påverkar vårt mående negativt.
– Människor har en inneboende önskan om att växa, utmanas och göra något meningsfullt. Jobbet är en jättebra kanal för att göra det.

Det här är det viktigaste på arbetsplatsen:
1. Bra kollegor (66 %)
2. Intressanta arbetsuppgifter (57%)
3. Bra chef/chefer (53%)
4. Bra balans mellan jobb och fritid (39%)
5. Flexibla arbetstider (31%)
6. Utmanande arbetsuppgifter (27%)
7. Att jag känner att mitt jobb tillför något för samhället/bidrar till en bättre värld (22%)
8. Erkännande (22%)
9. Nära till hemmet (21%)
10. Möjligheter till avancemang (17%)
11. Möjligheter till vidareutbildning (17%)
12. Bra, ergonomisk arbetsmiljö (16%)
13. Bra kommunikationer (13%)
14. Att arbetsplatsen är estetiskt tilltalande (4%)
15. Annat (3%)

De svarande kunde välja flera olika svarsalternativ.

Länk (Metro)
Källa: Yougov.
Om undersökningen:
Undersökningen är genomförd av Yougov under perioden 12-16 augusti 2016. 1523 personer har svarat i undersökningen som genomförts via Yougovs panel med män och kvinnor i åldrarna 18-74 år.

Digital strategy: The four fights you have to win

Posted in Aktuellt, Allmänt, Digitalisering / Internet, Technology on November 19th, 2018 by admin

Yesterday’s tentative approaches won’t deliver; you need absolute clarity about digital’s demands, galvanized leadership, unparalleled agility, and the resolve to bet boldly.

If there’s one thing a digital strategy can’t be, it’s incremental. The mismatch between most incumbents’ business models and digital futures is too great—and the environment is changing too quickly—for anything but bold, inventive strategic plans to work.

Digital strategy: The four fights you have to win
Unfortunately, most strategic-planning exercises do generate incrementalism. We know this from experience and from McKinsey research: on average, resources don’t move between business units in large organizations. A recent book by our colleagues, Strategy Beyond the Hockey Stick, seeks to explain what causes this inertia (strategy’s social side, rooted in individual interests, group dynamics, and cognitive biases) and to suggest a way out (understanding the real odds of strategy and overhauling your planning processes to deliver the big moves that can overcome those long odds).

All this holds doubly true for digital strategy, which demands special attention. Leaders in many organizations lack clarity on what “digital” means for strategy. They underestimate the degree to which digital is disrupting the economic underpinnings of their businesses. They also overlook the speed with which digital ecosystems are blurring industry boundaries and shifting the competitive balance. (For more on why companies often fall short, see “Why digital strategies fail.”) What’s more, responding to digital by building new businesses and shifting resources away from old ones can be threatening to individual executives, who may therefore be slow to embrace (much less drive) the needed change.

In our experience, the only way for leaders to cut through inertia and incrementalism is to take bold steps to fight and win on four fronts: You must fight ignorance by using experiential techniques such as “go-and-sees” and war gaming to break leaders out of old ways of thinking and into today’s digital realities. You must fight fear through top-team effectiveness programs that spur senior executives to action. You must fight guesswork through pilots and structured analysis of use cases. And you must fight diffusion of effort—a constant challenge given the simultaneous need to digitize your core and innovate with new business models.

In this article, we will describe how real companies are winning each of these fights—overcoming inertia while building confidence about how to master the new economics of digital. You can join these companies in that effort, thereby giving your digital strategy a jolt and accelerating the shift of your strategy process as a whole, from old-fashioned annual planning to a more continuous journey yielding big moves and big gains even when the end point isn’t entirely clear.

1. Fighting ignorance

Many senior executives aren’t fully fluent in what digital is, much less up to speed on the ways it can change how their businesses operate or the competitive context. That’s problematic. Executives who aren’t conversant with digital are much more likely to fall prey to the “shiny object” syndrome: investing in cool digital technologies (which might only be relevant for other businesses) without a clear understanding of how they will generate value in the executives’ own business models. They also are more likely to make fragmented, overlapping, or subscale digital investments; to pursue initiatives in the wrong order; or to skip foundational moves that would enable more advanced ones to pan out. Finally, this lack of grounding slows down the rate at which a business deploys new digital technologies. In an era of powerful first-mover advantages, winners routinely lead the pack in leveraging cutting-edge digital technologies at scale to pull further ahead. Having only a remedial understanding of trends and technologies has become dangerous.

Raising your technology IQ
For inspiration on how to raise your company’s collective technology IQ, consider the experience of a global industrial conglomerate that knew it had to digitize but didn’t think its leadership team had the expertise to drive the needed changes. The company created a digital academy to help educate its leadership about relevant digital trends and technologies and to provide a forum where executives could ask questions and talk with their peers. Academy leaders also brought in external experts on a few topics the company lacked sufficient internal expertise to address.

Supplementing the academy effort (aimed at leaders) was an organization-wide assessment of digital capabilities and an evaluation of the company’s culture. This provided a fact base, which everyone could understand, about what the organization needed to build over the course of the digital transformation. As business leaders developed digital plans, they were accountable for explaining and defending them to other executives. They also had to help gather those plans into an enterprise-wide digital strategy that every business leader understood and had helped to create.

Overcoming competitive blind spots
If your company resembles many we know, it’s still stuck in some old ways of thinking about where money gets made and by whom. You’re also likely to be overlooking ways digital is changing both the economics of the game and the players on the field in your industry. If any of this sounds familiar, you probably need a jolt—something that forces you to think differently about your business. More specifically, you need to start thinking about it as digital disruptors do. In our experience, this demands a process that begins with a sprint to get everything moving, to see what your industry (and your company’s role in it) could look like if you started from scratch, and to redraw your road map.

The financing division of a European financial-services company went through such a process when it tried to understand digital’s impact on its current lines of business. For example, a conversation began in the auto-loans division with the question “how can we make it easier for people to get their loans online?” It turned into a deeper examination of “how does our business model change if people stop buying cars and start buying mobility?” Similarly, an auto insurer might move from asking “how can I sell car insurance online better” to “what does car insurance mean in the context of autonomous vehicles?” There’s no substitute for exploring such questions, which emerge when digital, regulatory, and societal trends collide with today’s value chain (for more on these collisions, see “Digital strategy: Understanding the economics of disruption”).

Once the new realities are discovered, companies should speed up the process of understanding how other players—including nontraditional ones—will respond. The financial-services provider jump-started things by holding a series of war-gaming workshops. It divided its leadership team into groups and assigned them to role-play potential attackers such as Amazon, Google, or small, cherry-picking start-ups. Seeing through the eyes of “baggage-free” attackers inspires an awareness of how players with very different core competencies are likely to act in the new landscape. It can also propel a shared sense of urgency to change the old ways of thinking and acting.

These sessions radically changed the way the company’s leaders thought about their business, their industry, and the digital shifts remaking both. The end result was a set of leading-edge ideas for deploying digital to make the current operating model faster and more effective, for investing in new digital offerings, for designing and launching a new digital ecosystem to meet the emerging needs of digital consumers, and for partnering with start-ups beginning to emerge as leading players in advanced mobility.

2. Fighting fear
Getting left behind by digital first movers can be hazardous to your company’s future. But many of your executives may perceive responding to digital—making the big bets, building new businesses, shifting resources away from old ones—as hazardous to their own future. As we’ve noted, that exacerbates the social side of strategy and breeds strategic inertia. If you want to make big digital moves, you must fight the fear that your top team and managers will inevitably experience.

From what we have seen, this kind of fight doesn’t happen organically. You need to design a programmatic effort with the same rigor you would insist on to redesign key processes across your organization. This typically involves making a clear case that executives can’t hide from the changes digital is bringing and that encouraging and accelerating change—rather than chasing it—can create more value. Then you need to give executives the tools and support network they must have to succeed as leaders of that journey. Many companies focus on the extensive detailing of digital-initiative plans but skip the critical step of building an equally rigorous program to sustain the leaders driving change.

Honest dialogue
At the industrial company we discussed earlier, the move to digital implied significant change in the characteristics leaders required to be effective. Naturally, concerns about waning influence, or worse, followed for many of the company’s 20 or so business-unit leaders. The industrial conglomerate confronted these fears head-on by organizing a top-team effectiveness program to surface anxieties, build awareness of how they were affecting decision making, and define how leaders could remain relevant. In workshops, executives discussed the specific mind-sets and behavioral shifts needed to gain “ownership” of digital initiatives as a group and to become role models for their organizations.

Support networks
Leaders also formed communities that cut across their businesses, initially to share best practices and coordinate the timing of implementation. Over time, the role of these communities grew to include skill-building activities, such as bringing in speakers with specialized capabilities and motivational messages and organizing Silicon Valley go-and-sees that reinforced the importance of leading digital change. The communities also provided peer support to help teams navigate the new landscape.

We have seen other organizations similarly coalesce around digital-leadership training (sometimes supported by digital advisory boards) that helps executives to become comfortable with—even embrace—the uncertainty of the destination and the career trade-offs needed for a well-executed digital strategy. These support networks dovetail with, and bolster, the digital IQ–raising efforts we described earlier. Indeed, we find that leaders who understand the shifting economics also understand that their careers will be affected one way or another.

3. Fighting guesswork

Pursuing an aggressive digital strategy involves leaps into the unknown: simultaneously, you are likely to be moving into new areas and overhauling existing businesses with new technologies. What’s more, in many digital markets, the premium of being a first mover makes it necessary not only to shift direction but also to do so faster than your peers. The combination of ambiguity and the need for speed sometimes gives rise to guesswork and moves that are hasty or poorly thought out—and to anxiety about whether a move isn’t going to work or just needs more time.

Building the proof points as you go
One way to fight guesswork is to anchor your strategy decisions to a thesis about the business outcomes that different digital investments will produce. This is less about elaborate business-school modeling and more about thinking that draws fast, ground-level lessons from the data to determine whether your business logic is correct. Put another way, it means figuring out if there is sufficient value to make it worthwhile to invest something—as part of a process of learning even more. This approach increases the odds of successful implementation: a well-articulated view of the outcomes means that you can track how well the strategy is working. It also makes it easier to assess whether the new direction is worth it in terms of both financial capital and organizational pain.

Those proof points must be grounded in digital reality. Consider the experience of a global oil and gas company investigating the potential impact of several advanced technologies on its business. Rather than develop theoretical value-creation scenarios, the company’s digital center of excellence got busy exploring: How might sensors, robots, and artificial intelligence improve productivity and safety in unmanned operations? What operating hurdles, such as skill gaps among managers and frontline workers, would need to be overcome?

“Skunkworks” efforts began to give the company sharper insights into the timetables and financial profiles of different investments, so it avoided both the “finger in the air” syndrome (which dooms some digital efforts) and excessive modeling (which bogs down others). The end result was a value-thesis projection of a pretax cash-flow improvement exceeding 20 percent by 2025. That built the confidence of senior leaders and the board alike.

Pilots and stage gates
A second way to reduce the need for guesswork is to take full advantage of real-time data and the opportunities they provide for experimentation. Digital does amplify the gut-wrenching uncertainty by multiplying the strategic choices leaders face while reducing the time frame for making and implementing those decisions. But it also contains a silver lining: the potential for gaining rapid, data-driven insights into how things are going. Information on the progress of a product launch, for example, is available in days rather than months. That makes rapid course corrections possible and, ultimately, considerably improves the chances of success.

The oil and gas company mentioned earlier got a rapid bead on the impact that its digital initiatives were having on its business performance when it automated the evaluation of several business cases. Testing was more or less continuous, which reduced the level of anxiety about the investments, because executives had hard data on how things were performing rather than relying on guesses or intuition in realms they didn’t know extremely well. It also gave them more confidence to push cutting-edge solutions: they didn’t need to see how other oil and gas companies did things when they could move first and see, in near real time, what worked and what didn’t.

An important element of this nimble approach was breaking up big bets into smaller, staged investments. While the oil and gas company was ready to invest in digital, it was decidedly uncomfortable with throwing money at a problem and hoping for the best. It therefore developed a series of rigorous stage gates for investments managed by a new, central digital-transformation office. The office was charged with overseeing the portfolio of digital investments to ensure that the most promising projects were funded and others defunded before they soaked up valuable resources. In tandem, the head of the company’s digital efforts was vested with the responsibility for approving which ideas would move to initial development, basing these decisions on the organization’s overall vision for digital.

The ideas, which originated mostly with the business units, included clear requirements for testing. The “fail fast” mind-set was embedded from the outset because it allowed the company to learn quickly from mistakes and to minimize wasted funding. Another payoff was that the central team could identify synergies, which allowed the development costs of some investments to be shared rather than borne by a single business. These processes helped temper some of the risks of the bold investments the company was making, gave leaders the confidence to venture ahead as first movers, and kept open the option to correct course quickly when the data pointed in another direction.

4. Fighting diffusion
Effective strategy requires focus, but responding to digital inevitably risks diffusion of effort, or “spreading the peanut butter too thinly.” Most companies we know are trying, and struggling, to do two things at once: to reinvent the core by digitizing and automating some of its key elements, for example, and to create innovative new digital businesses. The challenge is acute because of the dizzying pace of digital change and the uncertainty surrounding the adoption of new technology. Even if the technology for autonomous vehicles pans out, for instance, when will the majority of people really begin to use them? Given the impossibility of knowing, it’s easy to wind up with an unfocused hodgepodge of digital initiatives—a far cry from a strategy.

Two concepts can help you navigate. First, view your company as a portfolio of initiatives at different stages of seeding, nurturing, growing, or pruning. Our colleague Lowell Bryan championed this view upward of 15 years ago, and it is more relevant than ever in our digital age because the opportunities, time frames, and economics of core businesses can be very different from those of new ones—so resources and efforts shouldn’t be applied uniformly.

Second, embrace the necessity of “big moves,” such as the dramatic reallocation of resources, sustained capital investment, radical productivity improvements, and disciplined M&A. As our colleagues have shown, successful market-beating strategies nearly always rest on such moves. Making them mutually reinforcing, so that developments in the core help to support new digital businesses and vice versa, is a critical part of managing the risks of diffusion.

To understand what the application of these ideas looks like in practice, consider the experience of a global IT-services company wrestling with how much to invest in digital over the next five years (rather than use standard R&D funding across all of the company’s business lines). That meant scrutinizing which traditional businesses faced obsolescence as a result of digital, whether digital could stretch any of those lifetimes (or if immediate divestment was preferable), which new digital businesses to invest in, and how much to invest.

A portfolio approach
As a first step, the company went through its portfolio business by business, focusing on three questions: Which emerging digital products and services were missing from the portfolio? Which product offerings and elements of the existing operating model should be digitized or fully digitally reengineered to improve customer journeys? And what areas should be abandoned? The answers for the company’s healthcare markets differed from those for banking, but the company became comfortable with hard choices and more attuned to new opportunities by tying all decisions to clear use cases.

As part of this exercise, the company developed scenarios for how the value pools in each of its industry verticals would probably shift across component customer value chains. It wanted to get a sense of the types of services that clients and potential clients were likely to demand and thus might try to obtain from new suppliers or IT outsourcers. For businesses where more revenue would be likely to shift, the company was comfortable placing bigger bets on new digital offerings, in contrast with its approach to businesses where the revenue at stake wasn’t changing as much.

Big, mutually reinforcing moves
This systematic evaluation of value-pool opportunities across the portfolio generated a frank discussion of how the organization’s risk appetite had to change. It also catalyzed a greater willingness to invest in new digital businesses—which the company did, to the tune of more than $1.5 billion. As part of this strategic evolution, the company launched an aggressive program to better leverage foundational digital capabilities, such as automation, advanced analytics, and big data. These capabilities, to be sure, were key building blocks for the new digital businesses. Just as important, however, by deploying the capabilities at scale across existing businesses, the company was better able to stretch the life of its core offerings.

The portfolio strategy paid dividends both in revenue gains and cost reductions. For example, investing in a balanced fashion between core and new businesses led to faster than expected revenue streams from new offerings. The company estimated that 40 percent of its revenues would flow from them within two to three years. Moreover, its digitally improved core businesses, with a sizable base of existing customer revenues, provided additional funding for the new digital portfolio. That increased the leadership’s commitment to the strategy, bolstering confidence that the new portfolio offerings would provide growth more than compensating for the eventual decline of core businesses.

Your best digital competitors—the ones you really need to worry about—aren’t taking small steps. Neither can you. This doesn’t mean that a digital strategy must be designed or put to work with any less confidence than strategies were in the past, though. Strategy has always required closing gaps in knowledge about complex markets, inspiring executive teams (and employees) to go beyond their fears and reluctance to act, and calibrating risks when you bet boldly.

The good news is that the digital era, for all its stomach-churning speed and volatility, also serves up more information about the competitive environment than yesterday’s strategists could ever imagine. Simultaneously, analytically backed, rapid test-and-learn approaches have opened up new avenues to help companies correct course while staying true to their strategic goals. Today’s leaders need to step up by persuading their organizations that digital strategies may be tougher than other strategies but are potentially more rewarding—and well worth the bolder bets and cultural reforms required, first, to survive and, ultimately, to thrive.

Source: McKinsey.com, October 2018
Link
By Tanguy Catlin, Laura LaBerge and Shannon Varney
About the authors: Tanguy Catlin is a senior partner in McKinsey’s Boston office, where Shannon Varney is an associate partner; Laura LaBerge is a senior practice manager of Digital McKinsey and is based in the Stamford office.